Ledare. Ulrika Tegnér.

2017-10-16 06:00
Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

Det där med skolrankningar...

I en kommun där behoven är stora på flera områden räcker det inte att ropa efter mer pengar till skolan, även om det faktiskt också behövs. Det viktigaste är välfungerande ledarskap och organisering.

Nu är det oktober och alla som arbetar eller är elever i grund­skolan har landat i terminens lunk. Vellinge utsågs nyligen till bästa skolkommun av Lärarförbundet – en rankning som främst fokuserar på lärarnas villkor, något som lätt blandas ihop med andra mått och kriterier på en bra skola.

Andel godkända elever är visserligen med i rankningen också, men fokus är på sådant som lärartäthet, andel utbildade lärare, löner, lärares hälsa samt hur kommunen sköter sitt huvudmannaskap. Självklart är verkligheten komplex – ändå är det bra med varje anledning till debatt och analys av hur skolan som arbetsplats för lärare och annan skolpersonal kan bli bättre.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Malmö rankades i år som 224 av 290, vilket är en högre rankning än förra året. Det säger förstås inte något om utvecklingen i faktiska termer, utan bara relationen till andra kommuner. Låt mig ändå göra några nedslag – sett till hur stora resurser som läggs på skolan per barn, ligger Malmö på plats 205 och Vellinge på plats 62. I delrankningen av andel utbildade lärare ligger Malmö på plats 209 och Vellinge på plats 10.

Malmö ligger långt ner på listan även vad gäller lärartäthet och andel elever som är godkända i alla ämnen i årskurs 9. Malmö ligger däremot bättre till, när det genomsnittliga meritvärdet justeras efter förutsättningar, såsom föräldrarnas utbildningsnivå och andel nyanlända. Malmö kommun får också gott betyg som avtalspart gentemot dess anställda lärare, och medellönen är relativt god.

Läget för skolan i Malmö är, som i så många andra kommuner, en utmaning. Det är brist på lärare och budgeten är begränsad, likvärdig­heten har i många år sjunkit i hela landet och det har varit flera reformer och satsningar som ska synkroniseras i den ordinarie verksamheten, samt nyanlända med olika kunskapsbakgrunder. ­Kommunen är huvudman och vikten av skickligt (sam-)arbete där är centralt.

Lärare måste mötas av tillit ”uppifrån”, få rätt stöd, löner och en vettig arbetsmiljö, vilket tyvärr inte är en självklarhet i praktiken. I en kommun där behoven är stora på flera områden, räcker det inte att ropa efter mer pengar till skolan, även om det faktiskt också behövs. Det viktigaste är välfungerande ledarskap och organisering.

Överallt i Sverige, men kanske särskilt i Malmö, måste likvärdigheten fortsätta att vara fokus nummer ett. I dag lyckas ingen kommun med att kompensera för elevers olika hemförhållanden. Samtidigt får inte ökade satsningar på elever med lägre resultat göra att de elever som gör skoluppgifterna med större lätthet inte får tillräcklig stimulans.

Ett sätt att förbättra skolan är att toppstyra mer, ett annat är att ge lärare mer tid till reflektion och strukturer för att lära av varandra och omsätta insikter i praktiken. Att använda sig av Skolverket för att sprida beprövade modeller kan vara bra, men det kan inte ersätta ett ledarskap som tar lärares egen kompetens på allvar. Självklart skulle nog varje politiker säga att de tar lärare på allvar – men att säga är en sak och att visa det är en annan.

När det finns kompetenta och stress­befriade lärare som får använda sin professionella kunskap fullt ut och får tid att lära tillsammans för att förbättra undervisningen, då kan yrket mycket väl bli ett av landets mest eftertraktade, och eleverna kan känna att vad de och deras lärare gör i skolan anses värdefullt och, om än svårt att erkänna för en pubertal ungdom, något att vara lite stolt över.

Jag har svårt att tänka mig något viktigare.