Bakom orden

För att vinna och behålla makten var borgerligheten tvungen att tona ner skattesänkar- och privatiseringsretoriken. Man fick vackert acceptera den svenska välfärds- och arbetsmarknadsmodellens grundläggande drag. Och man utmålade sig som mer tillförlitlig i Socialdemokraternas paradgren arbetslöshetsbekämpning.

Det gcke hem – och möjliggjorde både skattesänkningar och privatiseringar.

Men det blir nu blir allt mer tydligt att denna retoriska omsvängning skapar problem för regeringsalliansen. Det räcker inte att tala som socialdemokrater. Politiken måste vara i samklang med retoriken.

Att regeringen allt mer tycks förlora greppet om opinionen märktes i statsminister Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen i veckan. Målgruppen var tydlig: de väljare som enligt senare tids opinionsundersökningar har bytt från Moderaterna till Socialdemokraterna. Från att tidigare ha kritiserat S-ledaren Löfvens förslag om ett innovationspolitisk råd med representanter från staten, facket och näringslivet för att vara meningslöst, lanserade nu Reinfedt ett förslag om samverkan mellan samma parter för att minska arbetslösheten.

Men det faktum att arbetslösheten inte har minskat under det borgerliga regeringsinnehavet blir allt svårare att dölja, även om det görs med socialdemokratiskt klingande retorik.

Och i samma mån som det blir svårare att ytterligare framställa sig som bättre på att minska arbetslösheten än Socialdemokraterna, minskar möjligheterna att driva de gamla paradfrågorna om lägre skatter och privatiserad välfärd. I veckan publicerade Sifo en undersökning som visar att två tredjedelar av svenskarna är emot att skatterna sänks ifall det innebär att de offentliga utgifterna måste minskas.

Samma sak visas av SOM-institutets senaste årsrapport, som publicerades häromveckan. I denna undersöks svenska folkets inställning till privatiseringar och skattesäkningar under det senaste kvartseklet. Det visar sig att andelen som vill minska den offentliga sektorn i dag enbart är 23 procent, den lägsta andelen på 15 år. Samma undersökning visar de lägsta siffrorna på mer än tio år vad gäller viljan att sänka skatterna.

Förändringen när det gäller inställning till välfärden är som tydligast bland sympatisörer till borgerliga partier.

Dessa förändringar kan ses som att väljarna överlag blivit mer positiva till både offentlig välfärd och skatter. Men de skulle också kunna tolkas som att i synnerhet borgerliga sympatisörer tycker att välfärdsstaten och skatterna, efter senare års politik, nu ligger på en för dem mer rimlig nivå än tidigare. Det vill säga att deras större stöd för välfärd och skatter beror på att privatiseringar har skett och skatter sänkts, men att man nu tycker det är tillräckligt. Även en sådan tolkning visar att den politiker som i dag vill driva en skattesänkar- och privatiseringspolitik har allt mindre väljarstöd att hämta.

Jordmånen tycks alltså mer god än på länge för en politik byggd på offentliga välfärds- och sysselsättningssatsningar. Men för att det efter valet 2014 ska vara en vänsterregering som verkställer en sådan politik krävs mer än att de borgerliga regeringens nyspråkliga välfärdsretoriks-strategi är uttömd. Det krävs även att Socialdemokraterna vågar utnyttja ett sådant politiskt utrymme.

Magnus Wennerhag