Kultur & Nöje.

2017-09-08 12:00
Lunds teaterlady Margareta Larsson har fyllt 70 år och ägnar fortfarande nästan all sin tid åt Teater Sagohuset.  Bild: Jenny Wickberg
Lunds teaterlady Margareta Larsson har fyllt 70 år och ägnar fortfarande nästan all sin tid åt Teater Sagohuset.

Sagoberättare med ett sinne för golv

Som nybliven förälder gjorde hon ett försök att byta bana, i syfte att skaffa sig ett riktigt jobb med stadig inkomst. Försöket slog inte så väl ut. I dag, 45 år senare, arbetar Margareta Larsson fortfarande med teater. Och hon jobbar bra mycket mer än heltid.

 

– Det blev en kandidatexamen i juridik i alla fall, och de kunskaperna har jag haft nytta av. Fast inom teaterns värld, säger hon.

Margareta Larsson, som i veckan fyllde 70 år, började sitt teaterliv med att ägna nästan tio år åt Lilla teatern. Under de åren studerade hon samtidigt, vilket ledde till att hon också har en magisterexamen i språk och filosofi. Fast syftet med de studierna var aldrig att de skulle leda till något.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Jag försörjde mig på studielån. Det gjorde alla vi som jobbade med Lilla teatern i Lund på 60- och 70-talet, säger hon.

Tentorna låg då samlade i slutet av terminen och de obligatoriska uppgifterna var få, så de som var tillräckligt bitna kunde ägna en stor del åt tiden åt teater, för att sedan ändå plocka hem sina studiepoäng mot slutet.

Sina biologiska barn födde Margareta Larsson i 25-årsåldern. Sitt främsta konstnärliga barn, Teater Sagohuset, såg dagens ljus när hon var runt 40 år. Hon arbetade då med skådespeleri och undervisning av blivande skådespelare, när det muntliga sagoberättandet på allvar kom in i hennes liv.

Margareta Larsson och Birthe Kaarsholm, som var hennes kollega på Lunds teaterskola, startade en verksamhet där de åkte runt och lärde personalen på förskolor hur man med enkla medel kunde göra teater för barn utifrån gamla folksagor. Vid samma tid började Margareta Larsson hålla berättargrupper för vuxna.

– Det finns en idésmitta som är intressant, när saker dyker upp på flera olika håll samtidigt. Jag trodde att det vi gjorde var rätt unikt, men insåg snart att det fanns berättarkaféer och andra liknande verksamheter på andra håll i landet, säger hon.

Blev fröet till Teater Sagohuset

Berättarrörelsen blommade upp under andra halvan av 80-talet och lever i en del stycken kvar i dag.

I Lund blev berättargrupperna fröet till Teater Sagohuset som finns kvar än i dag, och där Margareta Larsson är fortsatt aktiv.

Att det blev en teatergrupp av det kan man delvis tacka huset de hyr för. Och att de har huset som gruppen har hyrt i 25 år kan man tacka Lilla teatern för. Det var genom sitt arbete som lokalansvarig där, som Margareta Larsson hade blivit känd som hon som är så intresserad av golv.

– Det var många som höll på med fysisk teater och för dem var det viktigt att det var riktiga trägolv, så att de inte skulle skada sina knän, säger hon.

Som ledare för Sagohuset hade hon hört sig för om kommunen hade någon lämplig lokal för dem. Huset på Revingegatan blev ledigt. Det hade inget med teater att göra, men det var ändå Margareta Larsson som tjänstemannen på fastighetskontoret fick i tankarna.

– Han ringde och sade att jag har ett hus till dig. Det har ett fint golv. Av parkett, sade han, berättar hon.

Det lilla huset har byggts ut men lever sedan 15 år med tillfälliga bygglov som egentligen inte kan förlängas. Under tiden har teatern vuxit, och består numera av nio heltidsanställda och ett antal säsongsanställda. Jakten på lokal är därför ständigt pågående, då huset på Revingegatan sedan länge är för trångt.

I dagens ensemble är Margareta Larsson ensam om att ha berättandet som sitt främsta uttryckssätt. Men hon ser till att ändå hålla teaterns rot levande. Detta har lett till samarbeten med både svenska författare som Ulf Stark och internationella grupper.

Kan sakna umgänge med vänner

För Margareta Larsson har livet med Teater Sagohuset blivit något som har kommit att prägla allt.

– Det mest förvånande är att tiden har gått så fort de senaste 25 åren. Jag tror att det blir så när man inte flyttar på sig.

Att hon ofta jobbar mer än en normal heltid är inget som egentligen stör.

– Det jag kan sakna är umgänge med vänner. När man är uppe i projekt, där det ena avlöser det andra, så är det lätt att man blir asocial samtidigt som jag ju gör något som jag älskar, säger hon.