Reportage.

2017-04-25 05:15
  • Dzanan Kerimovska jobbar nu i syateljén på kvinnokooperativet Yalla Trappan. ”Hemma i Resen hade jag redan jobbat som sömmerska”, säger hon. Bild: Lars Edling
    Dzanan Kerimovska jobbar nu i syateljén på kvinnokooperativet Yalla Trappan. ”Hemma i Resen hade jag redan jobbat som sömmerska”, säger hon.
  • Dzanan i centrum tillsammans med kollegorna i syateljén. Bild: Lars Edling
    Dzanan i centrum tillsammans med kollegorna i syateljén.

”Jag känner mig inte helt  accepterad i Sverige”

Dzanan Kerimovska kom till Sverige från Makedonien 2005. Hon träffade sin blivande man i hemlandet. Han var också makedonier men bodde i Sverige och Dzanan flyttade med honom till Malmö.

– Det var svårt att komma till Sverige och inte kunna språket. Vi bodde då i Rosengård som jag först tyckte var en skrämmande plats. Där fanns så många olika nationaliteter och hudfärger och väldigt många kvinnor som bar slöja. I min hemstad Resen är det få kvinnor som har slöja. Jag kommer från en muslimsk familj men jag har aldrig klätt mig som en strikt muslim. Vi bor inte längre i Rosengård fast nu känns den miljön helt vanlig och välbekant, berättar Dzanan Kerimovska.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Familjen hjälps åt med språket

Hon säger att hon lärde sig svenska snabbt – utan att gå i skola. Det tog henne ungefär ett år.

– Min man var hård mot mig, han plockade bort parabolen för att vi inte skulle titta för mycket på makedonsk tv och vi pratade mycket svenska med varandra. Min svärfar kom hem ibland med en svensk tidning och vi läste tillsammans. Hela släkten hjälpte till. Språket är ju jätteviktigt. Jag har kompisar som bott här i 15–16 år men som ännu inte kan svenska. Ofta är det jag som måste ringa till vårdcentralen eller Arbetsförmedlingen för deras räkning. Men jag säger också: ”du måste börja göra detta själv!” Ju längre man sitter hemma desto svårare är det att bli en del av samhället.

För Dzanan Kerimovska var det inte svårt att få jobb i Malmö, hennes mans bror hade en städfirma. Där arbetade hon tillsammans med folk från Bulgarien, Turkiet och Makedonien. Endast arbetsledaren var från Sverige.

– Efter att ha fött barn var jag arbetslös ett tag, men fick sedan jobb genom Skånsk arbetskraft, ett socialt företag där jag kunde jobba som sömmerska. Vi sydde allt möjligt som vi sedan sålde från ett bord vi hyrde på Hansacompagniet. Hemma i Resen hade jag redan jobbat som sömmerska och kunde använda en industrimaskin.

”Tjänar mer än i mitt gamla hemland”

För tre år sedan började Dzanan Kerimovska på kvinnokooperativet Yalla Trappan där hon nu arbetar i syateljén. Yalla Trappan har sedan 2014 ett avtal med Ikea om att sköta deras syservice i Malmö och syr nu upp dukar, gardiner och annat. Dzanan Kerimovska jobbar mest i Yalla Trappans egen ateljé på Nobelvägen men var tredje vecka sitter hon på Ikea och arbetar efter kundernas önskemål.

– Jag trivs väldigt bra i Malmö och jag tjänar mer än i mitt gamla hemland. Makedonien är fattigt, där ligger en normal lön på 1 000 kronor i veckan. 

Har du någon gång känt dig diskriminerad i Malmö som invandrare eller muslim?

– Nej, det har jag inte. Ingen har märkt att jag är muslim eftersom jag inte bär slöja. Någon har frågat om jag kommer från Polen.

Känner du dig accepterad som svensk?

– Nej, det gör jag inte, men jag känner mig inte längre som makedonier heller. När vi är där på semester får man ibland höra: ”Ah, nu kommer hemvändarna!” Varken här eller där känner jag mig helt accepterad. Men när jag har varit i Makedonien har jag längtat tillbaka till Yalla Trappan! I Malmö umgås jag mest med vänner från Makedonien och Turkiet. Har inte några svenska vänner och tycker inte att jag behöver det.

Tycker du att det kommer för många flyktingar till Malmö eller kan vi ta emot fler?

– Det är för många, speciellt ensamkommande barn. Det finns en risk att det blir för många från andra kulturer. Jag känner för dem men ibland utnyttjar de systemet. Jag blir också arg över alla mord som sker i Malmö, det är nästan alltid invandrare som skjuter varandra.