Krönika. Anne Jalakas.

2016-11-13 06:34

Vi lever i en dödsförnekande tid

Döden fanns som en skugga i oss, runt oss, över oss, hela, hela tiden. 

Jag läser inte så gärna om döden längre. Som ung var jag stundtals närmast besatt av ämnet. I dag tror jag att jag använde böckerna som en besvärjelse. De grep mig oerhört, jag grät mycket och inte vet jag, men någonstans, självklart bortom det intellektuella medvetandet, inbillade jag mig kanske att döden inte skulle få fatt i mig. Inte i mig och inte i mina närmaste. Bara jag läste.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Länge verkade den där formen av barnsligt magiskt tänkande fungera. Jag var märkligt förskonad från det som drabbade andra. Men till slut kom döden också till mig. Den blev omöjligt att förneka när nära vänner gick bort och plötsligt inte fanns ett telefonsamtal bort. När först mamma och sedan pappa, de två som aldrig, aldrig, fick lov att lämna mig, faktiskt gjorde just det. 

För några veckor sedan besökte jag graven. Den ligger en bit bort och det tar fortfarande emot att åka till den stad som inte längre är min. Men kyrkogården känns varken hotfull eller ovälkomnande, tvärtom. Det är fint att sitta en stund vid graven. Även om det också är inbillning upplever jag deras närvaro, stark och varm. 

Under den förfärliga sommar då mamma långsamt dog, hemma, mitt ibland oss, förklarade kuratorn i det palliativa team vi lyckats få tillgång till, att jag måste prata om hur hon ville ha det med begravningen. Det var viktigt att vi talade om det som skulle komma.

Minns hur fruktansvärt svårt det var. Döden fanns som en skugga i oss, runt oss, över oss, hela, hela tiden. Men vi sysslade frenetiskt med att göra livet så bra som möjligt. Vi lagade goda måltider, virade in oss i filtar på verandan och tittade ut över sjön medan solen sakta gick ner. Vi ordnade med underlättande hjälpmedel och höll järnkoll på medicinerna. Vi vårdade dagarna så gott vi kunde. Vi pratade inte om begravning.

Till slut kände jag att jag nog ändå måste. Kuratorn visste förstås mer om döden än jag, hon som sysslade med det i sitt jobb varje dag. En dag tog jag mod till mig och frågade. Mamma tittade ilsket på mig och fräste att det där brydde hon sig verkligen inte alls om. Inte alls. Det fick vi ta hand om.

Mer blev inte sagt om den saken. Jag kände mig fruktansvärt klumpig, vilket jag också varit. Hon var sårad och vände bort ansiktet.

Men någon gång nuddade hon själv vid ämnet. Då grät vi båda.

Sedan fortsatte vi som förut.

Inte vet jag om det hade blivit lättare om jag, vi, varit bättre på att benämna det vi alla var så rädda för.

Det är inte omöjligt.

Läser om en studie från äldreomsorgen som visar att äldre personer ofta tar initiativ till samtal om existentiella frågor, om bland annat döden. Men att många i hemtjänsten inte har en aning om hur de ska hantera den typen av samtal. De byter ämne, slätar över eller skämtar bort.

Det är inte svårt att förstå. Vi lever trots allt i en dödsförnekande tid. Men ändå. Om vi skulle försöka vara lite mer sanna, lite mindre rädda? 

Ska inte uttala mig om hela serien Sveriges bästa hemtjänst som gått på SVT. Men är det inte ovanligt många taffliga konversationer om absolut ingenting? Trots att alla är så fyllda av god vilja och också gör så mycket gott blir samtalen krampaktiga. Det är mest hej och hejdå och nu ska det smaka gott med kaffe och har du allt du behöver nu. 

Fast så där är det ju på många håll. Gud nåde den stackare som inte förstått att frågan hur mår du? är en sådan som under inga villkor får besvaras på allvar. I synnerhet inte om man inte mår tipptopp.

Alltså tiger vi. Ibland genom hela livet och ibland ända in i döden. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: SVT:s inbjudan till samarbete med lokala medier för att värna, kanske till och med rädda journalistiken. Ett strålande initiativ. 

Sämst just nu: Påvens syn på jämställdhet, det som visade sig när han förklarade att svenska kvinnor är så starka och att det verkar som om en del svenska män gifter sig med utländska kvinnor. Riktigt gubbslemmigt. Och föraktfullt mot både män och kvinnor. 

Anne Jalakas
Anne Jalakas 

Anne Jalakas är journalist, debattör och ­feminist, har rötterna i Estland och Väster­götland, men bor i Lund sedan 30 år.