Vad vill borgarna med skolan?

Kanadagässen är lovliga, men ingen jagar dem. Kanske beror det på att de har rykte om sig att vara sega.

Men alla håller inte med och jag har nu på nätet lyckats hitta recept som onekligen får det att vattnas i munnen. Eller vad sägs om örtkryddade kanadagåsbiffar, örtgravad tjälknöl på bröst av kanadagås eller helstekt äppelglaserad kanadagås med jordärtskockspuré?

Kanadagässen verkar dock helt trygga. Går jag ända ner till strandkanten, där de finns i ett oräkneligt antal, ror de sakta iväg en bit ut i Östersjön, men inte utom skotthåll.

De vet väl att jag är rätt blödig och inte har fått båten i sjön och heller inte har någon jakthund som kan hjälpa till.

Då får man nöja sig med att läsa recept.

Skolminister Jan Björklund är nog det närmaste en politikens gås man kan komma. Ja, jag tänker då på att kritiken verkar rinna av honom som just vattnet på en gås.

Häromdan kom siffror som visade att allt färre ungdomar söker sig till gymnasiets yrkesprogram. Trots att det är en väldigt säker väg till arbete.

De flesta som begriper sig på ungdomar och föräldrar räknar ut att det beror på Björklunds skolpolitik. Yrkesprogrammen är inte längre högskoleförberedande och eftersom sextonåringar inte har bestämt sig för vad de vill göra i livet, vill de helst hålla så många dörrar som möjligt öppna, i varje fall inte i onödan stänga några.

Själv vet jag förresten fortfarande inte vad jag vill bli, trots att jag har passerat livets middagshöjd.

I Björklunds värld måste en 16-åring välja väg. Någon andra chans eller alternativa vägar behövs inte, i varje fall inte för somliga. Det var av samma skäl som han som ny skolminister slog till mot Komvux. Nu skulle det bli ett slut på flummandet.

Det verkar som om Björklund och den borgerliga alliansen har en vision. Den är i grunden elitistisk. Vissa ungdomar, läs arbetarbarn och liknande, behöver inte kunna så mycket. Det räcker om de sänker lönekraven, så finns det jobb att få.

Satsa istället allt på eliten.

De borgerliga verkar drömma sig tillbaka till den tid, före välfärden, då skolan mest var en förvaringsplats för arbetarungarna, innan de redan i sådär 14-årsåldern fick börja som springschasar på bruket eller pigor hos finare familjer.

”Ingen anledning till oro”, sa alltså Björklund i en kommentar till de nya siffrorna om gymnasiet. Allt bara rinner av honom. Han verkar på något märkvärdigt sätt vara övertygad om att alla problem i skolan nu beror på 70-talets ”flumskola”, som för övrigt aldrig har funnits mer än i hans egen föreställningsvärld.

För någon vecka sedan fick Björklund betyg. En mätning som undersökningsföretaget YouGov tagit fram på uppdrag av tidningen Metro visade att svenskarnas förtroende för skolpolitiken är rekordlågt.

Endast var fjärde av 1 000 tillfrågade hade förtroende för skolpolitiken och bara varannan för skolan som helhet. Lite mer än hälften hade förtroende för lärarkåren.

Björklund har dabbat sig gång på gång. Det började med att han avslöjades som fuskare med fakta i en serie radioprogram i P1, det var i augusti 2008. Han hade hävt ur sig ogrundade påståenden om den svenska ”flumskolan”.

Sen har det bara rullat på.

För kort tid sen handlade det om lärarlegitimationerna. Också den reformen ogenomtänkt och slarvig. Dessutom ett absurt exempel på hur det går när man privatiserar myndighetsutövning.

För att nu inte tala om hur det går när man låter riskkapitalister ta över själva skolan.

Jag vill minnas att jag var rätt dum mot Annie Lööf i våras.

Ja, hon hade i och för sig gjort sig förtjänt av det. Grodorna hoppade i en strid ström ur hennes mun. Hon rörde till det om vapenleveranser och Saudiarabien, och hon ville sälja ut statliga företag som levererar fina vinster till statskassan för att få råd att bygga vägar och järnvägar, trots att staten Sverige i dagsläget i praktiken kan låna gratis.

Jag påminde Annie Lööf (inte för att jag tror att hon lyssnar) om att jobbet som näringsminister innebär att man företräder folkets intressen i näringslivsfrågor, inte att man företräder storbolagens intresse av att få stoppa fingrarna i de gemensamma syltburkarna.

Jag lovade dock i ett svagt ögonblick att ”försöka låta henne vara ifred under sommaren”, men bara på villkor att hon ”bjuder till lite själv”.

Vad tycker ni, har hon bjudit till?

Jo, jag vet att det har bjudits riktigt ordentligt, både på Tillväxtverket och på Lööfs departement. Men det var förstås inte så jag menade.