Tror du på dynamiska effekter?

Det är bråda tider i Sveriges Riksdag. Oppositionspartierna håller på att lägga sista handen vid sina så kallade skuggbudgetar. På fredag, när du läser det här, stänger butiken, då skall alla motioner vara inlämnade.

Regeringens stora välfärdssatsning är att man vill sänka bolagsskatten, vilket kostar skattebetalarna 16 miljarder.

Om man är intresserad av historia kan det vara kul att veta att bolagskatten fram till 1989 var 52 procent, men i och med ”århundradets skattereform” i början av 90-talet sänktes den först till 40 och sedan till 30 procent.

Nu vill den borgerliga alliansen sänka den från 26,2 procent till 22 procent.

Århundradets skattereform liknar nu mest en schweizerost och det som hänt med bolagsskatten är ett exempel på den kapplöpning mot botten, ”race to the bottom”, som pågår. Länderna konkurrerar med varandra om jobben med hjälp av skattesänkningar.

I det långa loppet blir alla förlorare.

– Vi gör detta därför att det är avgörande för var de multinationella bolagen lägger investeringar, fabriker och huvudkontor, sa näringsminister Annie Lööf när hon skulle förklara sig.

Fast det är inte riktigt sant. Många andra faktorer väger mycket tyngre; välutbildad arbetskraft, fint innovationsklimat, bra kommunikationer, ordning och reda.

Sverige har klarat sig väldigt bra, trots att vi har haft hög bolagsskatt.

Inte ens näringslivet tycker att sänkt bolagsskatt är särskilt viktigt. ”Idén är helt fel”, säger Småföretagarnas Riksförbund.

Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Carl Hamilton tycker däremot att det är en bra idé. Hamilton går i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet till attack mot Socialdemokraternas blivande finansminister Magdalena Andersson, som kritiserat förslaget för att det innebär att alliansen nu skall låna till bolagsskattesänkning.

”S lägger förslag mot bättre vetande”, skriver Hamilton och hävdar att bolagsskattesänkningens dynamiska effekter kommer att leda till många nya jobb.

Det är ett rätt roligt uttalande av flera skäl. Dels därför att Carl Hamilton, apropå bättre vetande, snart är ensam förespråkare för Sveriges omedelbara anslutning till euron. Men framför allt för att han jobbade på regeringskansliet under första halvan av 90-talet när Sverige var på väg att gå i konkurs.

Carl Hamilton var alltså statsekreterare hos partikollegan och finansministern Anne Wibble när 200 000 jobb bara försvann för att man satte sin tilltro till ”dynamiska effekter”.

Nu upprepar sig historien. Idén är att jobben skall komma som ett resultat av att man sänker skatterna, det går bra att sänka vilka skatter som helst: inkomstskatter, moms, arbetsgivaravgifter eller bolagsskatt. Sen blir det vips en massa nya jobb.

Det är bara ett problem. Det fungerar inte, vilket beror på att skattesänkningar måste betalas. Med exempelvis usla vägar och järnvägar, undermålig skola, sämre sjukförsäkring och a-kassa.

Och när människor får det sämre blir de osäkra, försiktiga, rädda och rent av fattiga. De slutar konsumera och sparar mer, om de har något att spara.

Å andra sidan skall man förstås inte ta ut en krona mer i skatt än nödvändigt.

Leif Pagrotsky, som förresten slutade som riksdagsledamot i veckan, har funderat på detta med skatterna i framtiden för Socialdemokraternas räkning.

Han har kommit fram till att vi kommer att klara oss bra med de skatter vi nu har.

Jag är själv inte säker på det och inte tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt heller. Han skriver så här på den socialdemokratiska programkommissionens debattforum på nätet.

”Idag har vi inte längre ett skatteuttag som kan garantera den generella välfärden. Om detta borde Socialdemokraterna tala klarspråk”.

Leif Pagrotsky vill hur som helst att Socialdemokraterna skall sänka skatten på sjukersättning, a-kassa och pensioner, därför att det inte är mer än rätt. Lika skatt på lika inkomst.

Eftersom Pagrotsky föreslagit en skattesänkning möts han, som han själv uttrycker det i en krönika i Göteborgs-Posten, av ”jubel hos den gamla politikens främsta hejaklack”.

Och den reaktionen är ju mycket märklig. För hela poängen med jobbskatteavdraget, som alliansen motiverat det, är att de som är sjukskrivna, arbetslösa eller pensionärer skall ha högre skatt. Detta skapar nämligen incitament för de lättjefulla att börja arbeta.

”Tror de inte på sin egen politik? Tror de inte att jobbskatteavdraget behövs för jobben?

Eller var det kanske så enkelt, att jobbskatteavdraget aldrig hade med jobben att göra över huvud taget? Det kanske bara var en pratets rökridå kring de borgerligas femtioåriga krav på lägre skatt för deras egna väletablerade väljare? ”

Frågar alltså Leif Pagrotsky i Göteborgs-Posten.