Ösregn och idétorka

Regnet det bara öser ner. Och öser det inte ner så småregnar det mellan solglimtarna.

Jag föredrar torka, om jag måste välja mellan ytterligheterna, för då växer inte gräsmattorna och både jag och klipparen får vila.

Fast bönderna runtomkring tycker inte riktigt som jag. De vill ha lagom sol och lagom regn och till råga på allt vid rätt tidpunkter.

Och de måste väl ha något slags väderleksföreträde, för vi vill ju gärna smörja kråset med deras produkter.

Almedalsveckan följde jag, som jag redan berättat, på distans och bara högst sporadiskt i år.

Jag lyssnade emellertid på Sveriges Radios Godmorgon Världen i söndags, där man gjorde några försök att utvärdera veckan.

Hur klarade sig partiledarna? Jo, kanske var det Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven som gjorde bäst ifrån sig.

Daniel Suhonen, chefredaktör för socialdemokratins idétidskrift Tiden, sammanfattade i alla fall Löfvens insatser så att han ”gick oförstörd genom veckan.”

Ett sådant toppbetyg kan man inte ge det nya Centerpartiets Annie Lööf.

Hon tillhörde dem som bäst behövde Almedalsscenen för att kunna vända vinden bland väljarna. Jag tror inte att det lyckades.

Det mest bestående intrycket från årets Almedalsvecka blir väl just detta att småpartierna slåss för livet nu.

Annie Lööf vittnade om hur torftigt allianssamarbetet har blivit, det är inte kul alls. Både hon och folkpartisterna tycker numera att det är jättedumt med differentierade a-kasseavgifter. Fast de var med om att driva igenom denna orättvisa 2007 i strid mot både facket och oppositionen.

Moderaternas stora utspel i Visby var förresten att man lanserade den så kallade Löfven-modellen för att erbjuda unga jobb och yrkesutbildning.

Återanvändning av idéer är helt klart på modet.

Annars är temat efter Almedalen att det råder idétorka i svensk politik. Om detta är debattörer från höger och vänster eniga, om man skall tro ett av inslagen i Godmorgon Världen.

Högerns Tove Lifvendahl, hon är kommunikationschef vid Svenskt Näringsliv, klagade på ”avideologisering” och vänsterns Carl Tham på ”trivialisering”.

Svenskt Näringslivs kommunikatörer vill att de fattigaste blir ännu lite fattigare och de rika ännu lite rikare och är därför bekymrade över ”reformstoppet”, alltså att regeringen Reinfeldt inte gör något.

Till regeringens försvar skall sägas att den är en minoritetsregering och att de interna motsättningarna med naturnödvändighet växer när tre eller i varje fall två partier hänger på repen.

Någon folkpartist som fick uttala sig i Godmorgon Världen-reportaget, men som jag inte uppfattade namnet på, menade att det trots allt ”bubblar av idéer” i svensk politik, men att partierna inte orkar plocka upp dem.

Reportern i inslaget, Karin Eriksson, tyckte sig också se ”tecken på tankeverksamhet” i Almedalen och slog fast att det trots allt fanns många ”vattenhål” där. En passande bild just i Almedalen, där öl och andra vätskor flödar ymnigt i samband med att diskussionerna pågår.

Folkpartiledaren Jan Björklund svarade dock ett obetingat ”ja” på frågan om det råder idétorka. Han hade också förslag på vad den berodde på.

”För vi har varit upptagna av krishantering”, förklarade han.

Chefen, statsminister Fredrik Reinfeldt, spann på ett liknande tema. Eftersom politikerna är så strängt upptagna med att hålla ordning på budgetar hinner de inte med idéerna.

Reinfeldt gav en känga åt såväl oppositionen som sina alltmer uppkäftiga alliansbröder och systrar.

”Jag köper inga billiga poäng, jag lovar inte allt till alla, därför att jag tar ansvar”. Sa han och pekade för femtioelfte gången på hur illa det kan gå om man inte har ordning på finanserna. Se bara på grekerna!

Reinfeldt lovar inte mer till alla, bara mer till dem som redan har, men just nu ligger alltså reformarbetet nere.

Ansvar eller idéer, så kan politikens svåra dilemma formuleras.

Ack ja, man tycker sig se att problemen tornar upp sig!

Det regnar och svämmar över. Metrologerna och forskarna tror att det beror på den globala uppvärmningen.

Den europeiska krisen rullar vidare och de arbetslösa och fattiga blir allt fler för varje krispaket som manglas fram och sätts i sjön.

I Sverige säljs välfärden ut och arbetslösheten biter sig fast. Det är inte lätt att bli gammal och att vara ung kan vara för jävligt, för att travestera Hjalmar Söderberg.

De tunga politikerna har emellertid inte tid med idéerna eftersom de håller på med krishantering. De är fullt upptagna med att ta ansvar för ekonomin.

Vem tar ansvar för framtiden då?

Jag tänker att det är något som inte stämmer.