Nu tar alliansen krafttag mot krisen

I lördags gick jag på seminarium i ABF-huset i Stockholm. ”Ett socialdemokratiskt alternativ” var ämnet för denna heldagstillställning.

En av talarna var ekonomen Sandro Scocco.

Det räcker inte att driva oppositionspolitik på marginalen, sa han, Socialdemokraterna måste ha en egen faktabaserad ”berättelse”.

Det heter ju inte program eller vision längre, utan berättelse.

Sen sköt Scocco den borgerliga alliansens berättelse sönder och samman med fakta.

De borgerliga har en berättelse, fast de inte talar så högt om den, och när de gör det gömmer de sig gärna bakom grumliga nationalekonomiska teorier.

Så här låter ett centralt kapitel i den borgerliga berättelsen om man översätter till ren svenska.

Arbetslöshet beror på att folk i grunden är arbetsskygga eller rentav lata och därför måste incitamenten att jobba förbättras. Bättre incitament får man genom försämrad arbetslöshets- och sjukförsäkring. Eller med hjälp av jobbskatteavdrag, som gör att de arbetsskygga måste betala mer skatt om de väljer att fortsätta leva på ersättning från någon socialförsäkring eller på pension. Alliansen kallar det att leva på bidrag.

Efterhand som incitamenten har förbättrats har dock alltfler hamnat i riktigt bidragsberoende, förr kallades det socialbidrag. Detta borde, om nu inte de andra åtgärderna hade avsedd effekt, fungera som en riktigt kraftfull inicitamentförstärkning.

Det knepiga är att alltfler fortsätter välja att inte jobba.

”De är svåra att uppfostra”, föreslog Scocco.

Alliansen har de senaste veckorna åkt land och rike runt och lovat reformer. När Fredrik Reinfeldt läste upp regeringsförklaringen i Riksdagen i tisdags och när Anders Borg presenterade budgetpropositionen två dagar senare hade allt redan ”läckt” ut.

Riksdagens talman Per Westerberg är inte så glad, eftersom denna nya tradition, att i små doser portionera ut ”den nådiga luntan”, gör Sveriges Riksdag mindre viktig. Men den dragkampen är förlorad. Kommunikatörerna har för länge sedan tagit över.

Man konstaterar att många av alliansens förslag är förvillande lika dem som den socialdemokratiska oppositionen fört fram.

Kanske inte lika mycket, men åt samma håll, skulle man kunna säga.

De borgerliga har tidigare sagt nej till det mesta, men kommit på bättre tankar. Regeringen härmar helt enkelt Socialdemokraterna för att stoppa partiets och den nye partiledaren Stefan Löfvens framgångar.

”Arbetet är grunden för välstånd och gemenskap”, sa Fredrik Reinfeldt i tisdags. Det hade han snott från gamla socialdemokratiska partiprogram.

Han använde också utan att blinka Tage Erlanders och Socialdemokraternas gamla fina slogan från andrakammarvalet 1964 ”Trygghet i en föränderlig värld”. Några av er minns kanske den framtidsoptimistiska valaffischen med barnet och bollen.

”I en föränderlig värld blir alliansregeringen garanten för en trygg utveckling”, sa han.

Det var kanske bara en tillfällighet att formuleringen var snarlik, tänker du kanske?

Inte! Det är lusfräcka, tänker jag.

Man kan få intrycket, även om det i så fall mest beror på skicklig marknadsföring, att finansminister Anders Borg nu bedriver en aktiv krispolitik.

Han har så att säga bestämt sig för att lätta på lädret. Lite mer järnvägar här och lite vägar där. 50 kronor mer i månaden till pensionärerna.

Plötsligt har han hittat pengar, inte så mycket, men lite.

Visst är det konstigt, om man tänker på hur han tidigare resonerat. Eller är det?

Under den värsta finanskrisen höll Borg igen.

Vi har inte råd att göra mer nu, för det kan bli värre kris sen, resonerade han då. Ungefär som om brandkåren skulle vägra att släcka en brand med hänvisning till att det kan uppstå en större brand senare och att vattnet då behövs bättre.

Men nu har Borg försiktigt öppnat på kranarna. Han kan nämligen inte längre blunda för krisen. Jo, för den ekonomiska krisen och massarbetslösheten, men inte för alliansens kris. Det är nu två år till nästa val, oppositionen leder och både Kristdemokraterna och Centerpartiet hänger på repen. Om ett eller båda av dessa partier åker ut ur Riksdagen finns det knappast någon räddning för den borgerliga regeringen.

Tanken är att en 50-lapp mer i månaden till pensionärerna skall rädda kvar Göran Hägglund och Kristdemokraterna i riksdagen.

Och turnén runt landet – med utportionerade satsningar på vägar, järnvägar, investeringsavdrag och annat – har inte minst varit ägnad att rädda Centerledaren Annie Lööf och Centerpartiet.

Hon har i och för sig inte sagt så mycket på presskonferenserna under resan, i varje fall inte som man minns. Men hon har sett glad ut.