Nedslag i vilda västern

Tidningen Land har kollat var den borgerliga regeringen bor och berättar att alla 24 ministrarna, tänk att de är så många, ”bor på 10 procent av Sveriges yta”.

”Maktbältet” sträcker sig bara från Stockholm i norr till Malmö i söder. Det är smalt också, ingen minister har hämtats från vare sig Värmland, Västmanland, Västra Götaland, Halland, Kalmar, Gotland eller Blekinge.

Den nordligaste ministern är försvarsminister Karin Enström. Hon bor i Vaxholm. Ett fint område inom Stockholms Lokaltrafiks och Vaxholmsbolagets upptagningsområde.

Fjorton av ministrarna är stockholmare och fem är smålänningar.

En, migrationsminister Tobias Billström, är skåning och Malmöbo.

”Sveriges framsida” har ingen minister, och norr om Stockholm verkar bara finnas barrskog.

Jag såg att K G Bergström, tidigare ledarskribent på SVT och numera på Expressen, kommenterade maktbältet med att det ”självklart är svårt att förstå problematiken i ett samhälle när man bor 100 mil därifrån”.

Så sant! Själv skulle jag vilja lägga till att saken inte blir bättre av att nästan alla de i så kallade riksmedia tongivande journalisterna bor på samma ställe som de flesta ministrarna.

Centerpartiet var en gång i tiden ett parti för landsbygdens folk. Man kan skoja till det och säga att partiet fortfarande hänger på gärdsgården, men numera bara i opinionsmätningarna. Partiledaren och näringsministern Annie Lööf bor visserligen i Maramö i Värnamo, men själsligt tillhör hon Stureplanscentern. Idolen är Margaret Thatcher, en av de stora inspiratörerna bakom den politik som lett oss mot det sociala sammanbrott som blir allt tydligare i sina konturer.

Centerpartiet är på väg ut ur riksdagen och partiets idéprogramgrupp lär i ett utslag av desperation föreslå att ordet ”liberal” ska skrivas in i det nya partiprogrammet. Man vill ta upp kampen med Folkpartiet om de förmodat liberala storstadsväljarna.

När ordföranden i programgruppen, Per Ankersjö, skulle sätta ord på denna utmaning sa han att: ”Det finns en ny sheriff i stan”.

Jag frågar mig om det inte är mycket länge sen det fanns någon sheriff i den stan? Det är väl nyliberala ligor som härjar där och den gamle sheriffen har lämnat sin sheriffstjärna och ridit iväg?

Jag råkar känna en medlem i Folkpartiet. Hon berättar att de internt brukar skoja om att partiet numera bekänner sig till ”kadaverliberalismen”.

Om man erinrar sig ordet kadaverdisciplin och tänker på Jan Björklunds framtoning, inte minst som skolpolitiker, han har ju också ett förflutet som major, då anar man hur skämtet blev till.

Den centerpartistiska programgruppens bild ”en ny sheriff i stan” kan möjligen ha inspirerats av Annie get your gun, Irving Berlins gamla musikal, där handlingen involverar både boskap och prickskyttar. Annie är den säkraste skytten.

Men Annie Lööf bär inte upp rollen som prickskytt. Hon skjuter oftast sig själv i foten.

För några veckor sen skrev jag om Mats Edman, chefredaktör på Dagens Samhälle, som kämpar enträget för höga profitkvoter i välfärdssektorn.

Håkan Bengtsson, som är vd för Arenagruppen och dessutom skriver ledare i den förträffliga nättidningen Dagens Arena, behandlade i veckan som gick frågan om hur ska man förhålla sig till vinster i välfärden.

”Ett av de mer tragikomiska inslagen”, skrev Bengtsson, ”är att Dagens Samhälle, Sveriges kommuner och landstings (SKL:s) tidning, under chefredaktören Mats Edmans ledning, blivit ett kampanjorgan för privata välfärdsföretag.”

”Mats Edmans ledare” fortsätter Bengtsson, ”skulle lika gärna kunna platsa på någon av de gamla moderata ledarsidorna”.

Edman har bland annat förklarat att de privata välfärdsföretagens vinster ”är mycket låga” eftersom de bara plockar ut motsvarande ”runt 2 procent av de totala intäkterna”.

I själva verket har de en avkastning på 14 procent på eget kapital, medan motsvarande siffra för det riktiga, fria näringslivet (vars inkomster inte garanteras av skattebetalarna) är 8 procent.

Skälen för högre avkastning är att man tar större risker. Så funkar finansmarknaden, i varje fall i läroböckerna.

Men bolagen i skolan eller vården tar så gott som inga risker alls. Det gör bara medborgarna.

Om man nu inte tänker sig att den risk de tar är att dessa medborgare skall komma på dem med händerna i syltburkarna och sätta stopp för de stora vinsterna och skatteflykten.

Kanske är det den risken de tar så orimligt mycket betalt för att ta?