Sluta sura i vänzonen

The friend zone. Det är inte – som man kan tro – ett inhägnat område där såta vänner samlas, utan när (en) man är kär i någon som bara vill vara vänner.

Begreppet har blivit populärt och används flitigt av allehanda heterosnubbar som känner sig kärleksmässigt förfördelade – tjejkompisarna de gillar vill inte ha förhållanden med dem, trots att de är så jävla schyssta.

Om jag har förstått saken rätt: att befinna sig i vänzonen är lite som att ha åkt hela vägen till Dreamhack bara för att inte bli insläppt. Man har suttit på en obekväm buss i åtta timmar och drömt om World of Warcraft, bara för att stängas ute i kylan medan alla andra har roligt. Det är lite som att ha gått och köpt plockgodis till fredagsmyset, bara för att se någon annan kasta sig över det och äta upp det.

Att vara schysst mot en tjejkompis ses av de här killarna som en investering i ett framtida samlag. Genom att lyssna på tjejen när hon berättar om sin tenta, så tänker de att de sår ett litet, litet frö i henne.

Ett frö som med tiden kommer växa till spirande kärlek, eller i alla fall lite sex. Och om skörden slår fel – om inget rajtantajtan kommer – så känner de sig orättvist behandlade. Här har de krattat och vattnat och väntat och vad får de? En simpel vänskap!

Ska man bara ta det? Hell no! Mansmagasinet Moore kommer till undsättning och bjuckar på uppmuntran till killar som känner sig friendzonade:
”... ni är vänner och inget mer. Så vad ska du göra nu? Ska du se dig besegrad? Gå vidare med ditt liv? Ta steget ur vänzonen och plocka hem pokalen? Självklart väljer du det sista alternativet.”

Mm. Även om vi bortser från det här med att kalla kvinnor (och/eller deras kön) för pokaler, så är det här peptalket problematiskt. För det klargör att männen inte borde nöja sig med mindre än kärlek. Att de rentav har RÄTT till den. Den här inställningen går igen lite varstans på internet.

Det finns till exempel avkrokar där friendzonade män möts för att ondgöra sig över tjejer som gillar ”dåliga” killar. Konsensus råder om att tjejerna ”förtjänar” att utnyttjas eftersom de inte har vett att uppskatta alla ”snälla” killar som trånar efter dem (hur snällt det är att skadeglatt se på när objektet för ens åtrå råkar illa ut, diskuteras mer sällan). Det är ett slags VM i bitterhet, där skulden för romantiklös vänskap nästan uteslutande läggs på tjejen.

Jag fattar att det är svinjobbigt att vara kär i någon som inte känner samma sak, men den ILSKA de här snubbarna känner över att ha blivit friendzonade är förstås helt orimlig. Detta borde inte ens behöva sägas, men: kärlek är ingen belöning som delas ut till den som arbetat hårdast för den. Och varför skulle vänskap nödvändigtvis resultera i något annat än just vänskap?

Förresten har de här killarna säkert själva någon gång avfärdat någons inviter. Vem vet, kanske klagar de över att Den Stora Kärleken dejtar en douchebag – inför en tjejkompis som i hemlighet sitter och undrar varför killen bara gillar ouppnåeliga tjejer, och inte henne.

Jag vill inte höra mer gnäll om att ”snälla” killar inte får ligga. För det få de. Men kanske inte hela tiden, eller med precis alla de vill.

Nanna Johansson är serietecknare och skribent som bor i Malmö. Frustrationen över valrörelsen 2006 gjorde att hon började teckna och senaste seriealbumet Välkommen till din psykos släpptes i våras. ­Nanna Johansson stör sig på överklassen men gillar när ­människor är fina mot varandra.