Krönika. Anne Jalakas.

2017-03-19 05:52

Mediernas enorma betydelse

Den här tiden på året är det en fröjd att hålla koll på medierna.

Bland min mosters efterlämnade brev hittade vi ett antal 8-marsvykort, skickade för flera decennier sedan. Det var tydligen sed och tradition i det sovjetiska väldet. Påsken och kvinnodagen uppmärksammades genom att man skickade kort till varandra. Kvinnodagen kompletterades möjligen också med en blomma. Det var det hela. Inga aktioner, inga reformer, inga förändringar. Mer en notering av typen vi ser att ni finns. Ett tack för att ni fortsätter att slita för halva lönen och dessutom gör allt hemarbete. För så var det i Sovjet. Kvinnor förvärvsarbetade men skötte samtidigt allt som hade med barn, hus och hem att göra – och stod dessutom i timslånga köer för att köpa mat.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Och så fortsatte det. Att Sovjetunionen brakade ihop förändrade inte könsmaktsstrukturerna. Alldeles nyss godkände det ryska parlamentet en ny lag som avkriminaliserar så kallad lindrig misshandel i hemmet. Och detta i ett land där mäns våld mot kvinnor skördar oräkneliga liv varje år. 

Det finns gott om dåliga nyheter när det gäller kvinnors verklighet. Trumps biståndsnej till organisationer som ens indirekt stödjer abort är ytterligare en. Med ett enkelt penndrag försvann amerikanskt bistånd för drygt 5 miljarder kronor. 

Den konferens som Nederländerna, Belgien, Danmark och Sverige arrangerade för att kompensera har hittills inte lyckats dra in mer än 1,3 miljarder. Sverige, Nederländerna, Belgien och Finland har lagt in vardera 200 miljoner, Norge 85, Danmark 100. Om inte en enskild amerikansk anonym givare lagt mer än dubbelt så mycket som den svenska staten, 450 miljoner kronor, hade man inte fått in mer än 800 miljoner. Det fattas fortfarande 3,7 miljarder för att komma upp i samma nivå som tidigare. Företag har välkomnats att bidra. Så vitt jag vet har vare sig Apple, Windows, H&M, Ikea eller någon annan av multijättarna, hörsammat kallelsen.

Det ser inte bra ut för världens kvinnor. 

Men ändå. Medvetenheten har kanske aldrig varit så hög.

Varje år runt 8 mars ägnar jag mig åt feministfrossa. Själva dagen firar jag förstås. Ibland tar jag ledigt och far runt mellan olika evenemang, allt från föreläsningar och debatter till demonstration. Nästan alltid avslutar jag med någon typ av fest.

Den här tiden på året är det en fröjd att hålla koll på medierna. Tidningarna är fulla av debattartiklar, nyheter och reportage om jämställdhet. Organisationer väljer ofta kvinnodagen för att presentera satsningar. I år har bland annat OECD, organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, uppdaterat sin Gender Platform, en hemsida smockfull av statistik om utvecklingen. Den visar bland annat att 25 procent av medborgarna i de här 35 medlemsländerna tycker att föräldraledigheten ska delas lika. I de nordiska länderna är siffran 40 procent. 

Vi behöver nyheter som dessa som en motvikt mot alla de andra. Statistik som visar att lönegapet består och forskning som förklarar varför lagen om könsdiskriminering inte fungerar (förra jämställdhetsombudsmannen Lena Svenaeus färska doktorsavhandling). Bara för att ta några exempel ur högen.

Nu när det gått en tid sedan 8 mars är allt som vanligt igen. Det är ofattbart. Alla vet att mediernas betydelse är enorm, det är just därför media av FN utsetts till ett av de viktigaste områdena för att åstadkomma jämställdhet. Det skedde 1995.

Under de 22 år som gått sedan dess har andelen kvinnor som kommer till tals i svenska medier ökat från drygt 20 procent till 30. 

Det är ett totalt underbetyg. 

8-marsbevakningen ska naturligtvis vara regeln. Inte undantaget. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Två systrar. Åsne Seierstads bok om de två norska systrarna, av somaliskt ursprung men uppvuxna i en allt annat än fundamentalistisk miljö, som plötsligt och utan att säga ett ord lämnar föräldrar och syskon för att ansluta sig till IS i Syrien. Gastkramande, sorglig samtidigt som krigets logik blir begriplig.

Sämst just nu: Den politiska oviljan – eller motviljan – mot att stoppa/begränsa vinsterna i välfärden trots att en stor majoritet av väljarna vill göra just det. När blev tondövhet en politisk tillgång?

Anne Jalakas
Anne Jalakas 

Anne Jalakas är journalist, debattör och ­feminist, har rötterna i Estland och Väster­götland, men bor i Lund sedan 30 år.