Krönika. Anne Jalakas.

2017-12-05 06:00

Kampen har bara börjat

Jag är inte upp­given men vill bara ­påpeka att det nu gäller att hålla i och hålla ut.

Apartheid föreslår en av vännerna. Hon menar det kanske inte fullt ut men är inte ensam om reaktionen på det helvetesgap som öppnat sig med #metoo.

Björk målar i sitt nya album ”Utopia” upp en framtidsvärld befolkad av kvinnor, barn och robotar. Inte en enda man.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Vi har alla vetat. Vi har alla blundat. Dag efter dag tar jag del av vittnesmål om övergrepp. En del är så smärtsamma att jag läser i portioner. Det handlar om att inte bli trodd, att lägga all skuld och skam på sig själv, om att bli trodd men ändå sluta som förlorare med krossat självförtroende och sår som tar evigheter att läka, om de någonsin gör det, samtidigt som förövaren vandrar vidare i karriären.

Vrålen kommer från bransch efter bransch efter bransch. Det tar aldrig slut. Inte ens barnen går fria, som skoluppropet #tystiklassen visar. Där berättas om sexåringar som utsatts på förskolan – oftast av jämnåriga. Inskolningen i kvinnoförakt tycks börja i samma stund som vi föds.

Blir allt annorlunda nu? Många tror det, fler hoppas. Vet inte om jag ska räkna mig själv till den mer ärrade skaran skeptiker som vill ha bevis först. Men jag vill i alla fall påpeka att kunskapen funnits länge.

Någon som minns Slagen dam? Utredningen från Brottsförebyggande rådet som slog ner som en bomb 2001 och vars resultat avfärdades med en fnysning av många som verkligen borde vetat bättre. Sanningen är att den var exemplariskt genomförd. Men resultaten obekväma.

Så här var det:

7 000 slumpvis utvalda svenska kvinnor fick svara på frågor om de själva utsatts för allt från regelrätt våld till sexuella trakasserier från män.

Siffrorna visade att svindlande 67 procent under sitt liv hade drabbats. Nästan var fjärde ung kvinna (18–24) hade utsatts för våld från en man under det senaste året.

Tar man bort det fysiska våldet och enbart tittar på sexuella trakasserier (som är ett arbetsrättsligt begrepp och alltså har samband med jobbet) handlade det om 56 procent. Fler än hälften. 16 procent hade utsatts det senaste året.

Och nej, det hade oftast inte gått kvinnorna obemärkt förbi. Två av tre rapporterade om att de efteråt känt vrede, hat eller rädsla. Var tredje hade fått problem med sin självkänsla och var femte med sina relationer till män.

Slagen dam som publicerades 2001 var ett avgrundsvrål som kanske inte tystades ner men försvann ur det allmänna medvetandet. Precis som den granskning av den nu aktuella ”kulturprofilen”, han med försänkningar i Svenska Akademien, som Expressen gjorde för 20 år sedan, 1997. Affären blåste över, profilen fortsatte som förut, miljonerna och uppdragen fortsatte trilla in, liksom den kungliga medalj som Alice Bah Kunke nog inte kommer att kunna ta tillbaks även om hon vill.

Brödraskapet är starkt och mäktigt. Och destruktivt.

Alltför många män tycks dessutom vara helt i avsaknad av skamkänslor. Se bara på S-politikern Roger Mogert som nyligen fördömde trakasserierna på Stadsteatern i Stockholm. Nu har han tvingats bort för att han själv utsatt kvinnor.

Jag är inte uppgiven men vill bara påpeka att det nu gäller att hålla i och hålla ut.

Ska vi på allvar göra något åt det kvinnohat som vår kultur fortfarande vilar så starkt på krävs enormt genomgripande förändringar. Så stora att jag inte tror någon av oss ens kan föreställa sig dem. Hatet och föraktet är djupt inpräglat i varenda en av oss – det är ett av skälen till att vi själva skäms när vi blir utsatta.

Kampen har bara börjat.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Att den nya jämställdhetsmyndigheten snart börjar jobba. Det finns en del att ta i.

Sämst just nu: Världssamfundets återkommande kollapser. Vi har sett det hända förr. Och ändå sker det igen i Burma, mitt framför våra ögon.

Anne Jalakas
Anne Jalakas 

Anne Jalakas är journalist, debattör och ­feminist, har rötterna i Estland och Väster­götland, men bor i Lund sedan 30 år.