Krönika. .

2016-11-06 06:29

Fortsätter mitt liv som förvuxen tonåring

Plötsligt är jag 29 och hejdar fler impulser än någonsin.

Jag kan inte laga mat, åtminstone inte bra. Jag sover fortfarande som en tonåring och jag snoozar mig in i stressinferno varje morgon. Jag kan inte minnas att jag en enda gång sett ett helt avsnitt av Aktuellt eller Rapport.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


 Jag har oerhörda problem med att se uppgifter jag finner tråkiga som utmaningar. Mest av allt vill jag ha kul, jämt. Jag fyller 30 år om sex månader, och om det inte sker en jävligt drastisk personlighetsförändring i mig innan dess så kommer jag antagligen fortsätta mitt liv som förvuxen tonåring även efter min födelsedag. 

När jag var tonåring, på riktigt, så tänkte jag att alla dessa mindre charmanta karaktärsdrag skulle ha försvunnit mirakulöst lagom innan 30. Vilket är ungefär nu. Men jag väntar fortfarande. På att bli redig, ordningsam, mindre drömmande och mer handlingskraftig.

Jag slår på radion. P1, Liv Strömquist pratar om sitt nya seriealbum, och om hur tvivel och osäkerhet inför ens egen förträfflighet ökar i takt med åldern. Om åldersforskning som visar att ju äldre du blir, desto svårare blir det för dig att hävda något med 100 procent tvärsäkerhet. Orsaken? Livserfarenhet. 

Jag minns min egen oövervinnerliga tro på mig själv som alltid vann över alla självkritiska tankar när jag var yngre. Till skillnad från de där mindre mogna egenskaperna, föreställde jag mig då att detta självförtroende omöjligt skulle kunna avdunsta. Men ta mej fan, det gjorde det. Sakta med säkert. Visserligen infinner det sig då och då, men det tar mycket mindre plats än tvivlet. Plötsligt är jag 29 och hejdar fler impulser än någonsin. Analyserar. Vänder, vrider. Och jag sörjer tron. Den okuvliga. Precis som jag väntar på att det dåliga ska försvinna, så väntar jag på att tron ska komma tillbaka. 

Men så slår det mig, att jag väntar på luftslott. Jag väntar fel. För ingenting har egentligen försvunnit. Tron på mig själv är inte borta, den har bara utvecklats. Blivit mindre naiv och mer nyanserad. Det som jag väntat på, egentligen, och som nu kommer till mig, är insikten om att den imaginära, vuxna och "bättre" versionen av mig själv redan finns. Fast bara i en lite annorlunda tappning än vad jag förväntade mig som yngre. 

Hon som nyss stressåt två Billys panpizzor och sket i att diska, för att det är så gott och diska kan man göra i morgon. Hon som tittar på mer skräp än bildande tv-program, för att hon anser att skräp också är bildande. Hon som absolut inte är någon morgonmänniska men som kan påbörja intensiva projekt klockan 02 på natten. Som kanske väntar två veckor innan hon städar, men gör det himla fint när det väl sker. Hon som inte jämt, men ganska ofta, har väldigt kul. Hon finns. Fylld av både fulhet och godhet. Och henne tror jag på.

Om du också väntar, låt oss ta ett gemensamt beslut. Vi slutar nu. Vi slutar skicka trånande sms till den vi väntar på att bli, hen kommer inte att svara. Du har redan svarat själv. I din längtan och drivkraft finns din förträfflighet.

Och det kan jag hävda, med 100 procent tvärsäkerhet. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: En kurs i att sluta skjuta upp saker på Göteborgs universitet, ställdes in på grund av att de var tvungna att skjuta upp den.

Sämst just nu: Att SVT:s "Tro, hopp och kärlek" är slut.