Föraktet ligger nära hatet

Hon dog. Flickan som bara två veckor tidigare förklarat att hon skulle leva. ”Leva. Det är allt.”

Så blev det inte. 18-åriga Oksana Makar avled efter gängvåldtäkten som blev en världsnyhet efter att hennes mamma lagt ut ett klipp på youtube.

Filmen var förfärlig. En svårt plågad ung kvinna som verkligen inte orkar, som inte kan ”säga något till Ukraina” som hennes förtvivlade, upprörda och sannolikt traumatiserade mor vill.

Men den berör. Jag kan inte glömma henne. Och det kan heller inte många andra. Fallet har orsakat en storm av protester i Ukraina.

Omständigheterna är de värsta tänkbara. 18-åringen blev inte bara våldtagen. De tre unga männen försökte också strypa henne. Efteråt rullade de in henne i en filt, körde henne till en soptipp och tände eld på byltet. När flickan upptäcktes nästa morgon hade hon 55-procentiga brännskador. Ena armen och båda fötterna måste amputeras, ändå stod hennes liv inte att rädda.

Klart alla blir upprörda. Men över vad?

Debatten i Ukraina tycks just nu handla om två saker. Den ena är om inte dödsstraffet borde återinföras. Den andra handlar om korruptionen som i det här fallet innebar att två av killarna släpptes efter ett första förhör eftersom de är söner till inflytelserika föräldrar.

Det är sant att korruptionen är närmast ofattbart utbredd i landet och att det är förödande. Men det var inte den som ledde till våldtäkten och mordförsöket.

I Post-Sovjet Post beskriver Tamara Matsenyuk ett samhälle där sexismen är helt accepterad i den högsta politiska ledningen. President Viktor Yanukovich tycker exempelvis att det är helt i sin ordning att, inför världens ekonomiska ledare i Davos, uppmana åhörarna att åka till Ukraina för att ”titta på våra vackra flickor”.

– Att se valnötsträden blomma och hur ukrainska kvinnor när det blir tillräckligt varmt börjar ta av sig kläderna – det är verkligen fantastiskt, förklarade han.

För några år sedan beklagade landets premiärminister Mykola Azarov bristen på kvinnor i regeringen. Inte för att deras kompetens behövs utan för att ”det inte finns något vackert att vila ögonen på”.

Det är absolut skillnad på att kräka ur sig allmänt kvinnoföraktande ord och att våldta. Men föraktet ligger snubblande nära hatet. Inte bara i länder långt borta utan här hemma, alldeles, alldeles nära.

Som när en ansedd kvinnlig kritiker pekar på sexism och bristande genusmedvetenhet på Göteborgsoperan och blir utsatt för följande Facebook-konversation:

NN: ”Tror att hon behöver ett rejält kylskåpsknull”

Operans dramaturg: ”Där satt du fingret på den ömma punkten.”

Ett undantag? Tyvärr inte.

Lika lite som våldet mot kvinnor är ett undantag. Våld är en så stor del av mansrollen att det behövs skrämmande lite för att vilken pojke som helst ska växa upp till en våldsverkare och våldtäktsman.

En tunn liten bok av vänsterpolitikern Eva-Britt Svensson visar att det ändå finns en väg framåt. Som ordförande för jämställdhetsutskottet lyckades hon för ett år sedan med bedriften att få EU-parlamentet att rösta ja till ett betänkande om mäns våld mot kvinnor. Mot bakgrunden att mellan var femte och var fjärde kvinna i Europa blivit utsatt för våld under sitt vuxna liv och mer än var tionde utsatts för sexuellt våld vill nu EU-parlamentet att EU lagstiftar mot könsbaserat våld. Parlamentet beskriver prostitution som våld mot kvinnor och vill att EU undersöker om den svenska sexköpslagen (tidigare utskrattad) motverkar prostitution. Det är en stor sak och en himmelsvid förändring jämfört med tidigare.

Men i Sverige står det och stampar. Här vägrar (de flesta) män att diskutera, än mindre att ta ansvar för, de groteska konsekvenserna av en destruktiv mansroll.

Så fort någon kräver det blir svaret att ”jag har minsann inte våldtagit, inte slagit”. Som om ansvar och skuld vore samma sak. Det är det inte. Den här inställningen är ett hån mot de kvinnor som kränks, misshandlas, våldtas och mördas. Inte bara i Ukraina.

Världen behöver en kriskommission mot mäns våld. Vi kan börja i Sverige.