Krönika. Anne Jalakas.

2017-09-12 06:00

Det krävs vakna ögon och varma händer

Våra gamla förtjänar bättre. Inte minst när världen blir så förvirrad och sammanhangslös som den blir av en ­demenssjukdom.

Har tillbringat ett antal sömnlösa sommarnätter på ”Hemmet”, där Mats Strandbergs skräckroman om demensboendet Tallskuggan utspelar sig. När de gamla försöker prata om det otäcka som händer, framför allt på nätterna, är det ingen som lyssnar. De osammanhängande berättelserna viftas bort som ett utslag av sjukdomen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Så är det för många, övernaturliga krafter i omlopp eller ej. Det kan vara svårt, ibland omöjligt, att förstå vad en demenssjuk menar, särskilt för personal som varken känt personen från förr eller har tid. Eller kanske inte ens är på plats.   

Medan jag lyssnar på boken och glider ut och in ur sömnen flyttas jag tillbaks till min pappas sista tid på ett demensboende. Vi anhöriga gick i skift och någon av oss var där hela tiden, följde med i  rutinerna, satt ibland i  dagrummet med de andra äldre och såg ­personalens omtanke och ansträngningar. På nätterna låg jag på en madrass på golvet och lyssnade på pappas oregelbundna andning. Någon gång på natten smög nattpersonal in för att titta till honom. När det hände sov jag oftast. Men det kändes skönt att veta att det fanns människor i närheten, bara någon korridor bort.

Jag blir påmind om att det inte är så överallt när jag läser Kommunalarbetarens granskning av bemanningen i äldreomsorgen. Den tar avstamp i skandalen i Piteå 2009 där de gamla låstes in ensamma på nätterna.  Undersköterskan Elisabeth Marklund berättar om sin förtvivlan när hon på morgnarna mötte halvnakna, förvirrade äldre som irrade runt i korridoren och om kiss och bajs på golvet. Hon slog förstås larm men inte förrän tv:s Uppdrag granskning lade fram bildbevis (hemmet filmat från utsidan av den låsta ytterdörren) kom debatten igång.

Något år tidigare hade jag själv skrivit om undersköterskan Titti Bruun i Lerum som fick nog när en dement och blind kvinna på ett äldreboende ramlade ur sängen och blev liggande i 20 minuter innan hon fick hjälp. Orsaken var – just det – för lite personal. Arbetsgivaren hade halverat bemanningen på natten. Plötsligt fick två anställda ansvaret för två boenden. Kvinnan föll när personalen var på det andra hemmet.

Titti Bruun skrev rapport, anmälde till chefen och till facket. Absolut ingenting hände. Till slut kontaktade hon kommunen. Sju dagar senare fick hon, en ensamstående trebarnsmamma, sparken.

Det var naturligtvis oanständigt. Precis som det faktum att gamla förvirrade människor lämnades ensamma på nätterna.

Man skulle kunna tro att saker och ting förändrats och förbättrats. Det har trots allt gått ett antal år sedan Piteåskandalen – som dessutom visade att det inte alls rörde sig om något undantag. På sex av tio äldre­boenden låste man nattetid in demenssjuka på obemannade avdelningar.

Då, 2009, krävde alla från fackförbund till tillsynsmyndigheter och politiker nya regler om minimibemanning, både på dagarna och nätterna. Om det har förverkligats? Icke.

Skälet? Maktkamp. Socialstyrelsen har föreslagit hårdare regler, kommunerna (genom intresseorganisationen SKL) har slagit bakut och politikerna har vikt sig. Och vi har förlorat allihop.

Våra gamla förtjänar bättre. Inte minst när världen blir så förvirrad och sammanhangslös som den blir av en demenssjukdom. Det krävs många vakna ögon, varma händer och mycket tid för att åstadkomma ett värdigt liv när själva fundamentet bryts ner.

Personalen förtjänar också bättre. Liksom vi själva. En vacker dag är det vi själva som lever bland skuggorna.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Att skolungdomar, i alla fall på sina håll, nu får den utbildning i självmordsprevention som forskare så länge kämpat för. Självmord är inget som bara händer, det går ofta att stoppa.

Sämst just nu: Att debatten om Anders Borg dog ut så snabbt. Sexism är inte ett utslag av enskilda fylleslag utan har att göra med maskulinitetsnormer, livsfarliga sådana.

Anne Jalakas
Anne Jalakas 

Anne Jalakas är journalist, debattör och ­feminist, har rötterna i Estland och Väster­götland, men bor i Lund sedan 30 år.