Krönika. Anne Jalakas.

2017-11-14 06:00

Det handlar inte om ­enskilda rötägg

Här och där och överallt. Det fanns inga fredade zoner. Finns fort­farande inga.

Är arbetsmiljön inom medierna och underhållningsindustrin särskilt sunkig?Är det därför så många av de män som avslöjats genom #metoo-uppropet finns just där?

När det gäller den amerikanska filmbranschen kan jag tro att det förhåller sig just så. Kombinationen män med makt och unga kvinnor som vill bevisa sin talang är en perfekt grogrund för den speciella maktutövning som sexuella övergrepp utgör.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Sunkig arbetsmiljö verkar det också ha handlat om på TV 4 och Aftonbladet. Inte minst den senare bär på ett sorgligt arv som fortfarande tycks leva kvar. Länge var tidningen en arbetsplats där det var helt okej att vara berusad på jobbet och ingen höjde ett ögonbryn när grabbarna tog sig ett järn eller två på lunchkrogen och därefter inte återvände till jobbet den dagen.

Jag minns än den chockvåg som gick genom hela tidningsbranschen den dag de kvinnliga journalisterna lade fram Dokumentet, sina vittnesmål om tafsande och kladdande från de manliga kollegorna.

Dokumentet gick inte obemärkt förbi. Varken på Aftonbladet eller andra tidningar. Det blev ett uppvaknande även på min egen arbetsplats. Arbetet i Malmö var inte som Aftonbladet. Visserligen dracks det en del, men att chefredaktören var nykterist var trots allt en hämmande faktor. Och ja, sexuella trakasserier förekom, men jag tror inte det var epidemiskt även om det inte var något vi pratade om, i alla fall inte jag.  Jag minns de flesta av mina manliga kollegor med stor värme.

När någon av dem gick över gränsen gjorde jag som så många, slingrade mig ur, skrattade bort det hela, berättade inte för andra men gick därifrån med en dunkel känsla av skam. Det var en fullständigt bisarr reaktion men jag tror inte att jag var ensam om den. Jag tror tyvärr att många reagerar likadant även i dag. Tar på sig ansvaret för att inte i tid ha uppfattat signalerna eller tror sig själv ha skickat ut någon sorts felaktigt budskap som misstolkats av mannen ifråga.

Det tog mig själv många år att förstå att skulden för mäns dåliga uppförande var enbart deras och inte mitt. Under tiden utsattes jag – eller utsatte jag mig själv  −  för en del som jag fortfarande inte vill minnas.

Det jag tål att komma ihåg inträffade i de mest spridda miljöer. När jag liftade i Västergötland och långtradarchaffisen bad mig kissa i trosorna och därefter ge dem till honom. När jag var utbytesstudent i USA och den artiga man som erbjöd sig att bära min väska och bjuda på en kopp kaffe tog mig till en topless-bar och föreslog att vi två skulle ta in på hotellet tvärs över gatan (vilket vi inte gjorde). På tågluff i Europa. På mer eller mindre blöta fester. På klubbar och konserter. Kort sagt, här och där och överallt. Det fanns inga fredade zoner. Finns fortfarande inga.

Att så mycket ljus just nu faller på medierna tror jag beror på att det handlar om kändisar. En Harvey Weinstein, en Martin Timell. Små, små droppar i det hav som utgörs av så många mäns skeva kvinnosyn.

Själva problemet – vilket alla kvinnor vet eftersom alla drabbats  – finns överallt. Efter #metoo borde alla män också förstå det. Det handlar inte, vad än såna som TV 4:s vd Casten Almqvist säger, om enskilda rötägg utan om en förvriden kvinnosyn som genomsyrar hela samhället.

Återstår att se om de schyssta grabbarna förmår att resa sig och ta strid för en maskulinitet som inte bygger på kvinnohat och som har samma magnitud som #metoo.

Vi är långt ifrån där. Det är pinsamt få av de goda männens röster som hörs.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Colson Whiteheads roman ”Den underjordiska järnvägen” om den 16-åriga slavflickan Coras flykt från bomullsplantagen i Georgia och slavjägarens jakt på henne. Skildringen av USA:s becksvarta historia fick välförtjänt Pulitzerpriset. Finns att låna på närmsta bibliotek.

Sämst just nu: Att utvisningarna av de unga afghanerna ännu inte stoppats är en pågående skandal. Många inser det, men inte regeringen.

Anne Jalakas
Anne Jalakas 

Anne Jalakas är journalist, debattör och ­feminist, har rötterna i Estland och Väster­götland, men bor i Lund sedan 30 år.