Krönika. Matilda Berggren.

2017-11-21 10:23

Dags för dem att bli ­fucking livrädda

Prova att lev ett helt liv i ett ­patriarkalt förtryck. Där hittar du the original häxjakt.

Mina texter i den här tidningen publiceras oftast en dryg vecka efter att jag skrivit dem. Men den här gången hoppas jag att känslan av att vara sist ut i megafonen inte ska behöva infinna sig. Jag hoppas att den snöboll som började rulla för tre veckor sedan fortsätter rulla tills den blivit ett berg, en mur av is ingen kan kliva över. Att det som sker nu är en revolt. Det känns så.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


”Nu är det väl revolution på gång? Jag tycker att väntan börjar bli lång.” Bob Hunds klassiska textrader blästrar ut ur mina hörlurar och jag tänker på hur lång väntan verkligen har varit. För oss som anmält men fått fallen nedlagda. För de som blivit tystade, för oss som tystat oss själva i våra egna tankar. För all den ilska och besvikelse jag aldrig släppte ur mig, utan dämpade och gick vidare i livet.

Nu skakar de. Våndas. Männen, förövarna. De pratar om häxjakt. Snälla rara. Prova att lev ett helt liv i ett patriarkalt förtryck. Där hittar du the original häxjakt. Jag skakade när han tog på mig när jag låg och sov. Jag våndades i dagar, veckor, månader och år efter att han haft sex med mig mot min vilja. Jag var rädd varje gång jag satte mig i en taxibil efter att den där chauffören tafsat och försökt köpa sex av mig. Hotellägaren som tyckte att det ingick i rumsservicen att hålla fast mig och trycka sin tunga i min mun, som krossade min bild av att ensamresor inte bara är till för cismän. Ingen av de här männen var rädda, utan fullkomligt ohämmade i sitt agerande. Det här är sista gången jag berättar om dem, och det är inte ens alla. Jag vill inte mer. Det är inte mina historier, jag vill inte bära dem mer. Det är deras handlingar, inte mina. Nu är det fan dags för dem att bli fucking livrädda, hämmade och tystade.

#metoo är någonting annat än en hashtag. Just vad har jag svårt att sätta ord på. Ord som payback och upprättelse känns stora, för vad betyder de egentligen? Även om fler än någonsin anmäler och berättar nu så finns det fortfarande otaliga som aldrig kommer kunna det, av tusen anledningar. Att prata om ett slut känns banalt i ett sammanhang som skapats av ett milslångt förtryck. Men det är en början på något. Det är ett sikte som riktats åt motsatt håll. Vi pratar om er och vi pratar högt, och nu ska ni lyssna. Ni har backat varandra och hållit varandras ryggar. Men, surprise, det har vi också gjort och nu är det dags att ni ställer er i ledet bakom oss.

När du läser det här har det gått ännu lite tid. Vem vet, kanske står jag nu och får äta upp de högtravande ord jag plitat ner. Jag ger upp ibland. Man orkar ju inte alltid stå med geväret i högsta hugg, och självklart tvivlar jag. För strukturen är benhård och muren är långt ifrån nedriven. Men många bitar har huggits av ändå. Det vågar jag mig ändå på att skriva. Avslutar med ett citat från en chat med en vän häromnatten:

”Jag är också helt slut. Och såklart det är okej att ge upp ibland! Herregud vi är så många nu. Vi måste turas om. Och hålla. Det är viktigare än allt.”

Bäst & sämst

Bäst just nu: Det som sker.

Sämst just nu: Vägen är lång.