6 timmars arbetsdag för klimatets skull

Klimathotet ger frågan om arbetstidsförkortning ny aktualitet, skriver Gudrun Schyman, ETC Malmös nya ledarskribent.

Klimatfrågan börjar klättra på den politiska agendan. Det är bra. Där ska den vara. Både i EU-valet och i valet till riksdagen. Klimat är komplext. Trots det ligger fokus i debatten fortfarande på traditionell tillväxt genom ökad produktion, ökad konsumtion och problemlösning genom teknisk utveckling.

En djupare förståelse visar att vi behöver betydligt mer handfasta förändringar. Vi behöver en ny och vidgad förståelse av begreppet välfärd, förankrad i en global solidaritet.

Vi vet att om alla världens medborgare skulle leva på dagens svenska standard skulle vi behöva tre jordklot till. Vi vet också att för många kvinnor är en omställning inte så märkvärdigt. Kvinnor lever på ett annat sätt än män. Oftast inte självvalt utan snarare som ett resultat av det rådande genuskontraktet. Män konsumerar mer och dyrare, åker mer bil och flyg, köper mer hemteknik som står stand by, osv. Kort sagt – män som grupp (det finns naturligtvis undantag) tar flest resurser i anspråk och skitar ner mest. Mäns ekologiska fotavtryck har storlek tre när kvinnor har storlek ett.

Eftersom vi talar om strukturella problem behövs strukturella lösningar. Reformer som omfattar alla och som omfördelar makt. Välfärdsbegreppet ställs på sin spets.

Är modern välfärd detsamma som ökad BNP? Är det större bilar, bostäder och biffar som gör livet värt att leva? Är det rimligt att fortsätta med en ekonomisk politik som ger mest till män, samtidigt som den leder till miljömässiga katastrofer? Eftersom svaret är NEJ är det dags att börja diskutera systemförändradande reformer på allvar.

På 70-talet nåddes 8-timmars arbetsdag. Siktet var inställt på 6 timmar. LO, TCO, alla politiska partier, utom Moderaterna, var överens. De statliga långtidsutredningarna likaså. På 80- och 90-talet började andra vindar blåsa. Nu skulle vi välja telebolag, elbolag, postbolag, pension, barnomsorg och skola och också arbetstid. ”Flexibilitet”, arbetsgivaruttrycket, anammades av arbetarrörelsen. En statlig utredning dödförklarade 6-timmarsdagen 1989. Med fackets stöd. Frågan hade förvandlats från en fråga om jämställdhet till en fråga om landets ekonomi. Problemformuleringsinitiativet hade övertagits av män. Sedan dess har frågan varit näst intill politiskt död.

Klimathotet ger frågan om arbetstidsförkortning ny aktualitet. Att ha kvinnors, barns och moderna mäns behov som utgångspunkt för strukturella förändringar uppfattas av en del som att gynna ett ”särintresse”. Den manliga normen står fortfarande besvärande ofta som modell i samhällsbygget. Men i ett klimatperspektiv håller inte de traditionella utvecklingsargumenten. Nu faller ett av de tyngsta traditionella argumenten mot en arbetstidförkortning – ”den hotar välfärden därför att den ger en lägre ekonomisk tillväxt”.  Arbetstidsförkortningen från 48 till 40 timmar hotade aldrig tillväxten. Tvärtom var arbetstidsförkortningen en motor i en växande välfärd. Klimathotet har gett arbetstidsfrågan ny och nödvändig näring. Här finns alla ingredienser – kön, klass, global rättvisa och omfördelning av makt.

Så – vad väntar vi på!

Gudrun Schyman