Reportage.

2017-04-18 09:47
  • Bayan arbetade som engelska­lärare i tolv år på en skola i Homs, Syrien innan hon kom till Sverige. I dag undervisar hon på SFI i Malmö där hon lär ut svenska till nyanlända. Bild: Lars Edling
    Bayan arbetade som engelska­lärare i tolv år på en skola i Homs, Syrien innan hon kom till Sverige. I dag undervisar hon på SFI i Malmö där hon lär ut svenska till nyanlända.
  • Bild: Lars Edling

”Jag vill inte smälta in helt och hållet men jag vill bidra”

När Bayan Rifai kom till Sverige efter flykten från Homs i Syrien 2012 kände hon sig jättebesviken. Hon hade fått höra att här blev man respekterad som människa oavsett bakgrund och att barnen kunde få ordentlig skolgång och utbildning. Hon tänkte att Sverige måste vara ett paradis.

– Men riktigt så var det inte. I Syrien blir nyinflyttade personer alltid välkomnade. Folk knackar på och man kan låna bröd, socker och sådana saker av varandra. Vi araber pratar hela tiden med grannarna och frågar om det är saker vi undrar över. Därför kändes det lite främmande att komma till Sverige. Här vänjer man sig vid att inte fråga så mycket. Tidigare bodde vi i Oxie och nu inne i stan, men det är svårt att få en relation till grannarna. Jag har inte heller lyckats få någon svensk väninna vilket jag saknar, säger Bayan.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Ville stanna i Ekshärad

Men efter drygt fyra år är hon ändå positiv till att bo i Sverige. En avgörande händelse var flytten från flyktingförläggningen till Ekshärad i Värmland.

– Där bodde vi i sju månader och fick kontakt med många som var trevliga och väldigt hjälpsamma. Det är mest äldre människor som bor där som inte har träffat så många invandrare tidigare. Vi blev väl mottagna och det kändes ungefär som livet i Syrien. Jag sade till min man att om jag kan få jobb här i Ekshärad så vill jag stanna, men det gick inte tyvärr. Jag grät när vi flyttade därifrån.

Bayan studerade svenska genom att gå på SFI i Kristianstad och Malmö, men det som verkligen hjälpte henne in i språket var ett jobb som barnskötare.

– På SFI fick jag ett ordförråd men jag kunde inte säga en hel mening. Men arbetet som barnskötare gav mig bra träning på att prata. Jag hade också stor hjälp av att jag redan kunde engelska. I Syrien var jag lärare i engelska och jobbade på en skola i Homs i tolv år. 

I dag är hon själv lärare på SFI i Malmö och lär ut svenska till nyanlända som är i samma situation som hon har varit. Hon trivs med jobbet men tycker det är problem med deltagare som egentligen inte vill studera.

– SFI funkar inte för alla. Det behövs mer flexibilitet. De som aldrig studerade ens i sitt hemland och nu säger ”jag vill inte lära mig, jag orkar inte” borde inte behöva vara kvar i skolan.

Vill vara nära sina barn

Själv satsar hon hårt på att anpassa sig till svenska förhållanden.

– Jag tror inte jag kommer att återvända till Syrien. Jag reser nog på besök men flyttar inte tillbaka för gott. Eftersom mina barn växer upp här vill jag vara nära dem. Dessutom har jag förlorat allt i Syrien. Nu känner jag mig tacksam över att få vara i Sverige och jag tycker att jag får respekt. Folk sade till mig: ”med sjal får du aldrig något jobb!”, men det har gått bra.

Vad tänker du när folk säger: ”vi vill inte ha fler invandrare i Sverige!”

– Jag blir inte ledsen. Det är inget konstigt att folk har fördomar utan faktiskt naturligt att man reagerar mot det som är främmande. Jag är själv för invandring men tycker att den ska vara begränsad. Folk som inte vill arbeta och som inte försöker bli en aktiv del av samhället, varför ska de stanna här? 

Går det att bli en del av det svenska samhället?

– Ja, jag tycker nog att jag tillhör Sverige nu och jag känner mig svensk. Tur att jag kom till Ekshärad i början! Men jag tycker om Malmö också, det är en livlig stad och här kan man få arabisk mat. Jag vill inte smälta in helt och hållet i det svenska samhället men jag vill bidra så mycket jag kan.

Vad är ditt råd till andra invandrare?

– Jag tycker att man ska vara aktiv och engagera sig i det nya landet. Folk som inte har något att göra börjar ofta tänka dåliga tankar. Mitt råd är att inte se tillbaka och hela tiden säga ”jag var” eller ”jag hade”. Det är bättre att försöka bygga upp en tillvaro här, annars fastnar man och kommer inte vidare.

Vägen in

Högerpopulisterna hävdar att integrationen av invandrare i Sverige, särskilt i Malmö, har blivit ett fiasko. Att vi har släppt in folk alltför frikostigt. ETC Malmö har vänt sig till tre utrikesfödda Malmöbor. Går det att bli en del av samhället i Malmö?