Väljarna vill ha ett vänsteralternativ

Patrice Soares frammanar bilden av S + MP som ett vinnande par och att en bredare lösning skulle vara ett svek mot både de ”socialdemokratiska idéerna om demokrati, frihet, jämlikhet, rättvisa, solidaritet och välfärd”! Ja, enligt Soares vore det ”att lämna undersköterskan, vårdbiträdet, busschauffören, lokalvårdaren, vaktmästaren, den ensamstående mamman, de arbetslösa, de sjuka och pensionären i sticket!” Man tar sig för pannan och undrar om det är ett säreget Lundagårdsskämt.

Soares menar att en socialdemokratisk politikers främsta uppgift är att vinna val och att man måste utesluta samarbete med Vänsterpartiet. För att styrka sin tes så åberopar han ”den socialdemokratin närstående statsvetaren Stig-Björn Ljunggren”. Den åberopade artikeln handlar emellertid om Mona Sahlins misslyckade och inte samarbetet med Vänsterpartiet. Statsvetaren Björn Johnsson framhåller på sin blogg Stardust (2010-10-05) beskriver den rödgrönas valförlusten med ett tiotal punkter, där samarbetet med V och MP bara är en. Soares åberopar också Henry Petterssons bidrag till Arenas valanalys. Detta inlägg ingår i den del som omfattar 23 personliga bidrag. Pettersson har också skrivit boken Studier i rött: socialdemokratins idéer och hans valanalys omfattar en rad olika orsaker som kan sammanfattas som ”urgröpningen av den socialdemokratiska identiteten”. Bara i en kort passus nämner han såsom en marginell faktor att: ”Potentiella socialdemokratiska väljare antingen stöttes bort av Vänsterpartiet eller flödade över till Miljöpartiet.” I övrigt handlar Arenas valanalys om en rad förlustfaktorer, och i någon marginell passus nämns Vänsterpartiet.

Från detta anförda drar Soares slutsatsen: ”Vänsterpartiet är helt enkelt en belastning för oppositionen. Vi kan inte längre förneka det uppenbara.” Stödet för Soares tes faller alltså vid en granskning ihop som ett korthus. Varför far Soares helt enkelt med osanning om sina källor? Finns det annat skäl än att Soares vädrar fördomar om Vänsterpartiet, liknande det kommunistspöke de borgerliga tidningarna drar fram i valtider?

Som grädde på moset påstår Soares som en ytterligare poäng att ”S och MP i en rad opinionsundersökningar... får nästan lika höga opinionssiffror som Alliansen”. Detta är emellertid ett osäkert kort. Till exempelvis ger sammanvägning från den 19:e oktober S+MP 41,8 procent i väljarstöd och Alliansen får 43,3 procent. Att förlita sig på något så osäkert vore snarare att svika alla de som 2014 siktar på en vänsterregering. Dessutom står Socialdemokraterna ideologiskt och praktisk-politiskt närmare Vänsterpartiet än Miljöpartiet som både före valet 2010 och efter funnit anledning att samarbeta med Alliansen.

Vi socialdemokrater måste hålla dörren öppen för ett rimligt vänsteralternativ. Därför skall vi inte sträva efter att öppna ett politikens Ullared där vi säljer oss billigast, utan istället bygga ett parti med politiskt genomtänkt samhällsanalys som syftar till ökad demokrati, frihet, jämlikhet, rättvisa, solidaritet och en välfärd baserad på non-profit. Det är nämligen det väljarna vill ha: Ett alternativ till tydligt vänster om moderaterna.

Bo Widegren, socialdemokrat i Ystad

S behöver V för att hitta rätt fokus

Patrice Soares debattartikel speglar den förändrade politiska kartan och S dåliga självförtroende som gör att de nu måste leta andra alternativ än att vara ett 40-procentsparti som kan regera i minoritet.

Debattartikelns första rader beskriver socialdemokratiska idéer som jag inte anser står i motsats till Vänsterpartiets politik, och att göra det, på Patrice Soares vis, anser jag vara ett splittrande av arbetarrörelsen. Att borgerliga krafter vill splittra rörelsen är förståeligt men att representanter för densamma vill gå motståndarna till mötes känns som ett praktfullt självmål.

Vad är det som gör att de flesta opinionsbildare hävdar att V fällde en eventuell rödgrön regering och när blir denna utsaga en självuppfyllande profetia? Drygt tjugo år efter Berlinmurens fall borde kommunistskräcken ha dött eller har S köpt borgerlighetens propaganda?

Att redan nu, två år innan valet planera för en regering som Patrice Soares gör känns mer än lovligt osäkert. Att sedan sätta pengarna på MP gör inte tipset säkrare. MP har redan börjat göra upp med Alliansen i en rad frågor och skulle KD eller C åka ur riksdagen lär Reinfeldts flirt med Romson inte avta i styrka. Ska vi förlita oss på opinionsundersökningar borde vi istället rikta vår oro där den hör hemma, mot SD:s frammarsch.

När jag läser Patrice Soares sista stycke blir jag än mer konfunderad. Att utan V skulle en socialdemokratisk regering bli mer radikal? Samtidigt utesluter Carin Jämtin ett vinstförbud i välfärden. Radikalt? Det kanske är så att S behöver V för att flytta fokus dit det behövs, ett samhälle där skattepengar går till skolan, vården och omsorgen och inte till skatteparadis.

I början av 2000-talet uttryckte Birgitta Olsson (FP) en oerhörd skepsis mot att FP någonsin skulle kunna samregera med KD. Ett par år senare satt de i samma regering. Varför skulle inte S och V kunna samregera utifrån arbetarrörelsens bästa och inse vilka som verkligen är motståndare till den jämlikhet, rättvisa och solidaritet som Patrice Soares hänvisar till?

Fredrik Svensson