Debatt. .

2017-10-19 07:00
”Redan Joe Hill kunde ju konstatera att det inte går att lagstifta bort arbetslöshet och fattigdom”, skriver debattören.   Bild: FREDRIK SANDBERG / TT
”Redan Joe Hill kunde ju konstatera att det inte går att lagstifta bort arbetslöshet och fattigdom”, skriver debattören. 

Tiggeriförbudet – ett eko från förr

Vad har Joe Hill, Magnus Vesterbro och Göran Jönsson gemensamt? Jo, de har alla beskrivit sambandet mellan arbetslöshet, fattigdom och tiggeri.

Joe Hill sjunger exempelvis i sin ”Luffarvisa”:
Ner åt gatan stod en snut, snuten snöt en resolut och han fråg´an:
”Varför går du här och dräller fatti´fan?
Ner till domaren din sparv”!
Domarn sade ”Vilket larv vi vill inte ha en luffare i stan´!”
Tramp, tramp, tramp gå på å trampa här finns ingenting att få.
När du kommer hit härnäst åker du i mörk arrest.
Det är bäst för dig att trampa och gå på.

Magnus Vesterbro, journalist och författare, skriver om svenska nödåren 1867–89 i Populär historia. Först tog kyla och tidig vinter allt vad grödor heter i Norrland 1867–68 och sedan året efter tog torkan död på den mesta växtligheten i södra Sverige 1868–69. Landshövdingen i Västernorrland avböjde nödhjälp, eftersom han menade att detta skulle göra människorna lata och att hjälpen då skulle få fortsätta även under goda år.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Hans tankar förstärktes av den nya tidens liberala idéer, som betonade att marknadskrafterna måste få verka fritt. Så småningom var emellertid folk så utmärglade och försvagade, att nödhjälp sattes in i form av lån, men eftersom kommunen skulle stå som borgenär till lånen, så var det endast de mest kreditvärdiga som fick hjälp och de som var i störst behov av hjälp blev utan.

Maten kunde ju inte bara skänkas bort! Det skulle ju innebära att de fattiga blev bortskämda och arbetsovilliga. Därför blev det blankt nej när landshövdingarna i Kronoberg, Gotland och Blekinge bad regeringen om hjälp ett år efter missväxten i Norrland. Nöden och svälten fullständigt exploderade. Tiggeriet bredde ut sig ohejdat och kriminaliteten (stöld och rån) tilltog när hungriga och förtvivlade människor försökte få tag i mat. Under nödåren 1867–69 dog det 27 000 fler än vanligt och det föddes 60 000 färre barn än förväntat.

Emigrationen ökade markant, de som hade råd flydde från fattigdomen. Den pensionerada socialchefen, Göran Jönsson, påminner oss om att detta händelseförlopp är detsamma i dagens Europa (HD 26/9-17). Vi har ett Europa med stora klasskillnader mellan fattiga och rika.

Redan Joe Hill kunde ju konstatera att det inte går att lagstifta bort arbetslöshet och fattigdom. Det måste till andra åtgärder för att utrota de trollen! Därför är det som ett eko från förr när Moderaterna och en och annan socialdemokrat vill förbjuda tiggeri i Sverige. Fattigdom i form av tiggeri ska alltså bestraffas. Göran Jönsson skriver: ”Tar straffet bort fattigdomen? Nej förstås inte, bara möjligen tar bort det från vår synliga horisont och att de som inte vill dela med sig slipper eländet och påminnas om att fördelningen av rikedomar är ojämn”.

De nya moderaterna klär dock tiggeriförbudet i nya klyschor. ”Det gäller för tiggarna att inte fastna i biståndsberoende, så därför ska vi inte dela med oss till dem, ty det hjälper dem inte. De hamnar bara i ett långvarigt utanförskap. Därför ska man också tvingas till motprestationer när man nyttjar offentliga försörjningssystem”.

Hör ni ekot från 1867–69? Därför håller jag med Göran Jönsson om, att tiggarna får vi nog ha kvar så länge det finns en fri rörlighet i Europa och tills EU tar itu med den utbredda fattigdomen.                                                                        

 

Åke Lindroth  
Farhult