Hollande – franskt hopp i mörkblått Europa

Efter den första omgången av det franska presidentvalet laddar nu Frankrike för en avgörande strid mellan Socialistpartiets kandidat Francois Hollande och högerns kandidat Nicolas Sarkozy. Den 6 maj sker avgörandet. Mycket tyder på att Frankrike för första gången sedan Francois Mitterrands dagar som president på 1980-talet kommer att ledas av en vänsterpresident.

Glädjen över Hollandes goda resultat förtas dock i hög grad av Nationella Frontens valframgång. Partiets ledare Marine Le Pen kom med 18,3 procent av rösterna på tredje plats i den första valomgången vilket är partiets bästa resultat i ett presidentval någonsin.

Enligt tidningen Le Monde (23/4-2012) fick den samlade extremhögern 6,4 miljoner röster – en miljon fler än i valet 2002. Valundersökningsinstutet Ipsos mätningar visar dessutom att omkring 30 procent av arbetarklassväljarna röstade på Nationella Fronten. Att en så hög andel av fransmännen röstar på ett högerextremistiskt och rasistiskt parti kan inte tolkas som annat än ett bevis på den djupa politiska, ekonomiska och sociala kris som Frankrike befinner sig i.

Utfallet i den andra valomgången avgörs av vilken kandidat de väljare som i söndags röstade på de nu utslagna partikandidaterna väljer att stödja. Varken Hollande eller Sarkozy kan ignorera Le Pens framgångar och måste nu hitta sätt att locka partiets väljare till sig. Hollande måste dessutom tydligt markera avstånd till extremhögern för att inte förlora de 11,5 procent av valmanskåren som i första omgången röstade på Vänsterfrontens (Front de Gauche) kandidat Jean-Luc Mélenchon.

Sannolikheten att vänsterväljarna skulle rösta på Sarkozy är liten, snarare är det sofflocket som lockar. Sedan Hollande lanserade sin kandidatur i november har han på löpande band presenterat välfärdssatsningar och pekat ut storfinansen som sin värsta fiende. Om han ska vinna valet avgörs av om han klarar att skapa trovärdighet bland uppgivna ungdomar, arbetslösa industriarbetare, lågavlönade tjänstearbetare, invandrare, gamla med krympande pensioner… Ja kort sagt, den stora majoriteten av den franska befolkningen.

Om Hollande får huvudvärk av Le Pens framgångar så borde Sarkozy rimligtvis lida av migrän. I flera år har den sittande presidenten plockat punkt efter punkt från Nationella Frontens program och gjort partiets politik till sin egen. Trots detta är det något som inte stämmer. Varför röstar de inte på mig? Undrar han antagligen.

Förklaringen ligger i att Sarkozy aldrig lyckas leva som han lär. Han talar om Frankrikes intressen men dansar sedan efter tyska förbundskanslern Angela Merkels pipa. Han säger att han ska ta sig tid att fundera över det allvarliga läget i politiken och låter sig samma dygn fotograferas på en lyxkryssare. Anti-Sarkozyismen växer, också i de egna leden. Förlorar Sarkozy valet kommer striden om vem som ska leda hans parti UMP att intensifieras. UMP består av en koalition av högergrupper som bildades 2002 för att stödja Jacques Chiracs kandidatur.

Inom den franska vänstern växer nu en oro för att det inte är UMP:s kandidat som är den största konkurrenten i valet 2017 utan Le Pen, som redan talar om sig själv som ”oppositionens ledare”.

Blickar man ut över det mörkblå Europa, ett teknokraternas och högermännens Europa, kan man som socialist inte annat hoppas än att Hollande vinner valet. Samtidigt kan vi inte blunda för de främlingsfientliga krafter som nu växer fram. Frankrike och övriga Europa förtjänar en välfärdspolitik för 2000-talet. Inte en högerextremism à la 1930-tal.

Malin Hanson, Arbetarrörelsens tankesmedja