Från medborgare till skattebetalare

"Det är bra att många är engagerade i viktiga och svåra frågor om sjukskrivning och arbetsförmåga. Ytterst är frågan närmast existentiell: vem ska förväntas försöka försörja sig själv? Och vem ska vi försörja gemensamt?"

Så inleder socialförsäkringsministern Ulf Kristersson en artikel i Svenska Dagbladet den 1 april där han kritiserar sina kritiker. Sjukskrivning och sjukförsäkring ses inte i den sjukes perspektiv, utan i skattebetalarens. Så lämnar han ytterligare ett bidrag till samlingen av exempel på den råa och cyniska människosyn som blir konsekvensen av att politiken inte längre representerar medborgarna utan bara skattebetalarna. Nyliberalismens släktskap med stalinismen är uppenbar, de krav som makten/staten riktar mot enskilda medborgare att vara dugliga arbetare skiljer sig inte från dem som sovjetstyret ställde på sina. Det faktum att Reinfeldt och hans anhängare inte utsätter svenskar för ett politiskt förtryck kan inte dölja att de ser medborgarna som skattebetalare, underställda den politiska makten, i stället för att se dem som sina uppdragsgivare. Det moderata kulturborgarrådet i Stockholm klargjorde i en avslöjande formulering sin självsyn – att vara den som bestämmer. De kulturpolitiska målen måste vara tydliga, skrev hon – Hur ska kulturskaparna annars veta vad som förväntas av dem? Så tänkte och skrev man i Moskva en gång, och man trodde att det tänkandet blivit omöjligt efter Sovjetunionens fall.

Att både statsministern och hans socialförsäkringsminister sedan, när deras hantering av sjukförsäkringsfrågan kritiseras, förklarar att de ”ödmjukt” tar till sig kritiken, gör inte saken bättre, tvärtom. När maktutövare beskriver sig själva som ödmjuka men i realiteten inte vill ändra sig ska man se upp. Regeringens fixering vid skattesystemet som sin enda fråga leder dessutom till att politiken alltmer kommer att handla om att administrera ett stillastående i stället för att syssla med samhällsbygge.

Sjukförsäkringsfrågan är det hittills kanske bästa exemplet på regeringens förhållningssätt till både sin egen uppgift och till dem som är medborgare. Det sätt på vilket regeringen hanterat den, och hur man instruerat Försäkringskassans tjänstemän att behandla sjuka och fattiga får mig att plocka fram en klassisk dagsvers av Stig Dagerman, hans sista, publicerad i Arbetaren samma dag han begick självmord, den 5 november 1954. Den heter Varning för hunden och hade som bakgrund ett uttalande av en fattigvårdsordförande Åleby i Värmland, som sa: ”Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund”

Så här lyder versen, för övrigt tonsatt av Fred Åkerström:

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor

med dyrbara hundkreatur.

De kunde väl leka med flugor,

som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.

Det måste bli slut på, ity

att annars så köper de valar,

fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:

Hundarna skjuts! Inte sant?

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,

så spar kommunen en slant.

I ett välfärdssamhälle - och ett där verklig demokrati råder - måste man lära sig att se andra som sina medmänniskor, inte som försörjningsobjekt eller produktionsfaktorer. Och om man vidgar perspektivet ytterligare och funderar över Vattenfalls och storföretags och bankers svindlande pengaregn över direktörer som får sparken behöver man knappast vara marxist för att ana att den tid vi nu lever i kan vara kapitalismens slutfas. Svindleri, hämningslös materialism, moraliskt förfall har förr kännetecknat slutet för hela civilisationer. Det betyder inte att världen går under. Men som lundensaren Bengt Lidforss en gång skrev i Barbariets renässans: det organiserade proletariatet är ”i vår tid den enda samhällsklass, som med kraft och allvar bär upp de ideella kraven, medan däremot överklassen - den maktägande och avgörande överklassen - numera är en samling människor utan framtidstro, utan ideal och blott med ett intresse: att tjäna pengar. Denna sänkning av överklassens andliga nivå är en direkt följd av kapitalismen.”

Arbetarrörelsen - både det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen – har uppgifter framför sig som motiverar mobilisering både av tankar och konkreta arbetsinsatser.

Bengt Göransson, tidigare kultur- och utbildningsminister.

Bengt Göransson medverkar den 19 april på seminariet ”Medborgare eller kund?”, Mosaiken Porslinsgatan 3 i Malmö. Arrangörer är Efter Arbetet, S-studenter Malmö, Nätverket för Gemensam Välfärd och ABF.